Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39»
B. H. B.
halft igenvuxna ån, och stillheten och
storheten i skogen, där furorna narra Marika
att dikta — en vacker dikt för öfrigt.
Hjältinnans poetiska anlag utveckla sig
anmärkningsvärdt raskt; dikten Ljusdunkel
är ett litet fynd, och en kärleksdikt i slutet
af boken griper med sin omedelbara klang.
Det hela löper i en ledig och osökt
stil, och det finns många kvicka och rörande
drag ur det fjärilslif, som är en ung flickas.
En och annan longör borde kunnat
undvikas; den detaljerade beskrifningen på
amatörspektaklen i skolklassen har säkert
långt större intresse för Marika och hennes
kotteri än för läsaren, åtminstone om det är
en manlig sådan. Som slutomdöme gäller,
att boken är älskvärdt och underhållande
skrifven, och man läser den med nöje,
medan man väntar på andra och större
ting af den mångsidiga och begåfvade
författarinnan.
B. H. B.
Alfhild Agrell: Ingrid, en döds kärlekssaga.
Skådespel i tre akter och epilog. Stockholm, Fr.
Skoglunds förlag.
Fru Agrell har än en gång återvändt
till sin gamla kärlek. Efter att ha roat
den stora allmänheten med den
petterkvist-ska komiken, som utgör den för mängden
lättfattligaste sidan af hennes mångsträngade
naturel, samt mystifierat som
Lapplandsdiktare med schvvungfulla och poetiska
vildmarksskisser, har hon nu med sitt eget
välkända namn signerat ett alster af en
diktart, som hon odlat i förra tider och
som i eminent grad ligger för hennes
för-fattarbegåfning.
Detta skådespel, som det utan
förtydligande specificering kallas, visar sig vara
en tragedi, som visserligen icke slutar med
att dramatis personæ falla liflösa i en hög,
innan ridån släppes ned för sista gången,
men med fullständig lifsruin för den ena
hufvudparten och ett ynkligt skeppsbrott i
dödvatten för den andra. Författarens
troligen endast af några slags praktiska
hänsyn inspirerade medgifvande, att pjesen
kan spelas utan epilog, måste jag på det
bestämdaste afböja, ty vid tredje aktens
slut har dramat endast hunnit till peripetin,
och ett teaterpublikum får icke förutsättas
vara ett tillräckligt intelligent och i dikten
medarbetande väsen för att på denna punkt
gripa in och själf föra handlingen till slut.
Epilogen är här i min tanke en fullt
nödvändig fjärde akt, som efter ett långt
tidssprång och med förändrad miljö ger
konsekvenserna och förklaringen af det som i
de föregående samlat ihop sig till den
ödeskris, hvarmed tredje akten ändas.
Ingrid, skådespelets medelpunkt,
dominerar i sådan grad, att hon nästan tar
bort utrymme och ljus för de öfriga
figurerna, frånsedt de humoristiskt tecknade,
som göra sig gällande med en rolig och
beskäftig replikföring och som mera bilda
staffage till handlingen än deltaga i den.
Kurt, den manliga hufvudpersonagen, står
genomgående ett trappsteg lägre än hon,
och hon ser ständigt ut öfver hans hufvud.
Hon hör gifvet till de kvinnor, som »älska
kärleken», för att använda en gängse och
alls icke oäfven term; det är den som
gäller högre för henne än egen och andras
sorg eller lycka, och den vill hon bära
oskärad och idealhelig genom besittning
eller försakelse.
Hon väljer det förra i ett jublande
medvetande om att hon har rättighet, och så
länge denna känslans själfhäfdelse lefver
orubbad inom henne, existerar intet yttre
hinder, hvarken anhörigas förfäran eller den
stackars lilla hustrun, som hon måste trampa
på — och hvilken, i förbigående sagdt,
gjorts alltför stiliseradt naiv för den tunga
rol hon på det hela taget fått sig tilldelad
—; men i detsamma Kurt uttalar de
omi-nösa orden, som bilda dramats vändpunkt:
»Du gör hvad du tycker är rätt, jag hvad
jag tycker är orätt», ser hon ingen annan
väg än försakelsens framför sig. »Det
bevisar, att min kärlek är . . .», fortsätter
Kurt med en förblindelsens logik, som
förträffligt röjer halten af denne genomsnittsman,
hos hvilken karaktär och intelligens icke
på långt när hunnit upp till nivå med den
känslans ömhet och styrka, som Ingrid
väckt hos honom och väl genom
växelverkan själf blifvit fängslad af. — Hon
skänker honom tillbaka åt det som han »tycker
är rätt», för sin egen kärleks skull, och
när hon efter år af landsflykt får en brutal
visshet om att det kapital, med hvars
räntor hon ville sprida glädje bland främlingar,
var skingradt och förödt, är hennes lif
därmed tillintetgjordt, ty det rymdes helt
i denna sällsamt egoistiskt-försakande
passion och måste dö med den.
Visserligen griper hon inte till revolvern, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
