Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sonetter. (Sonnets from the Portuguese.) Fritt efter Elizabeth Barrett Browning af Ebba Walldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SONETTER. 57
13.
Du manar mig att gifva ordens dräkt
åt känslan, i en tanke henne byta —
med höjda facklan, medan vindar ryta,
belysa våra drag i aftonväkt?
Hon faller för din fot, i vinden släckt.
Min kärlek har ej ord. Jag kan ej bryta
den så ur hjärtat, alla former tryta;
den bor i djup, dit ej en aning räckt. —
Nej, må min kvinnotystnad varda funnen
formera inför dig än fåfängt tal.
Och se! Jag är begärd, men icke vunnen:
jag sönderrifver själf, af eget val,
mitt ödes väf — med kraft, ur ömhet runnen;
ty sorgen smittar, och jag bär dig kval.
14.
Men om du måste älska, må det vara
för kärlek endast. Tala icke så:
»Det är för hennes blick, när orden få
sin varma klang — ja, för ett löje bara,
för tankar, som mot mina ofta svara
och göto sol i hjärtat då och då.»
Ty kärleks ljufhet kan så lätt förgå,
om fäst vid ting, som skifta, komma, fara.
Och älska icke för din godhets skull,
som ville torka mina tåreflöden!
Hon lindrar ljuft: en gång, af lycka full,
jag kunde mista, hvad jag ägt i nöden.
Blott för min kärlek — att, när sist i mull,
vi gömmas, anden älskar än i döden.
15.
O, undra icke, hvi jag ofta står
med panna mörk, när din är ljusbegjuten!
Mot skuggan vänd, jag synes nattomfluten,
när du bär solsken öfver kind och hår.
Min kärlek — väl du vet det — ej förgår,
är som kristall, om fångna biet sluten:
jag vill ej, kan ej fly, af smärta bruten,
och aldrig mer den vida rymd jag når.
Nej, jag är evigt, evigt din, och föga
har du att frukta, vet ej bäfvan af.
Men jag må se på dig med sorgset öga:
jag tänker på förgätenhetens graf,
som bidar kärlek — ser ifrån det höga,
hur älfven hinner öde, salta haf.
16.
Men ädel efter äkta furstesed
och mäktig som en furste, vet du jaga
mitt tvifvels onda härar hän och draga
om mig din purpur, att, hur än det sved,
mitt hjärta må förgäta hvad det led,
må hvila invid ditt och mer ej klaga.
Det är ett härskardåd att lyfta svaga,
ej trampa hånfull dem i stoftet ned;
och som en fallen kämpe, lyft från jorden,
åt segrarn — räddarn — gifver nöjd sitt svärd,,
så ock min själ. At din jag anförtror den
Du manar ... Se! Ej mer af ångest tärd,,
till dig jag höjt mig vid de milda orden . . .
Du älske mer: då syns jag mera värd.
17.
Min skald, du gjuter i en harmoni
hvar lifvets ton, från vaggan intill båren;
i världars brus, när vildt hvarann i spåren
de ila tätt, du fann en melodi.
Och sången klingar — ren och skön och fri-
Han kufvar ondskan och han torkar tåren,
han finner djupt fördolda hjärtesåren
och gjuter toners läkedom däri.
Mitt kall är blott att tjäna dig. Men hur?
Hvad må jag ge? Mitt lif jag sångarn viger-
Ett gyllne hopp, när sången går i dur?
Ett minne, när i moll han, sorgsen, stiger?
En skuggas ljufva hägn — af palm, af fur?
En graf till hufvudgärd, när lyran tiger?
18.
En hårlock, käre? — Så åt dig jag skänker
åt dig allena, hvad som än ej vanns
af någon man . . . När i sin bruna glans
den hvilar i min hand, jag sorgsen tänker.
Den vare din. Min ungdomssol sig sänker,,
mitt hår ej vajar mer i lek och dans,
bär ingen myrten- eller rosenkrans,
som hår, som öfver ungmöänne blänker;
men öfver hvita kinden, tärd af tåren,
det hänger ifrån lutad tinning. Nyss
var re’n det ämnadt saxen — uppå båren.
Men kärlek ber; och häpet hjärtat lyss . .
-Se här min lock. I renhet genom åren
den bar min döda moders sista kyss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
