Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms opera och konsertsalar. Af Magnus Josephson. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
modernaste kapellmästares dirigentskap. Den
har försiggått så småningom. Brahms t. ex.,
som för öfrigt varit rätt försummad, har
aldrig å dessa konserter kultiverats så flitigt
som för tio år sedan af Neruda.
Nordqvist har bl. a. gifvit Sindings symfoni —
enligt min mening för öfrigt icke alls så
intressant som hans många småsaker —
och Tschaikowskys patetiska symfoni.
Stenhammar har framfört symfonier af
Bruckner och César Franck samt dessutom haft
turen att kunna presentera ett
uppseendeväckande, genialiskt svenskt verk, sådant
som Hugo Alfvéns sista symfoni.
Detta sista år ha operans alla tre
kapellmästare uppträdt som symfonidirigenter,
hvar och en med två konserter, och —
ännu en nyhet! — deras program
offentliggjordes redan på hösten, något som
kritiken länge begärt. Deras egentliga
höjdpunkt har utgjorts af Beethovenkonserten
(17 december) med nionde symfonien, hvars
utförande jag i min förra revy i korthet
omnämnde.
Af de följande tre symfonikonserterna
inföll den första samtidigt med
hundraårsdagen af A. F. Lindblads födelse och
inleddes i anledning däraf med en symfoni
af denne, n:r 2, D-dur. Sin egentliga
betydelse har naturligen Lindblad genom sina
allmänt sjungna visor och romanser.
Genom framförandet på sista tiden af hans
opera »Frondörerna» och af instrumentala
verk sådana som den nämda symfonien
och en fint sinnrik stråkkvartett i B-dur,
har emellertid Lindblads tonfysionomi
delvis blifvit en annan. Det distinguerade,
klassiskt fina och förnäma har blifvit mera
framträdande. Emellertid, fullt sig själf
är Lindblad först i visan. Den klassiska
kostym han bär i sina större verk generar
honom i någon mån.
Lindblad hade under sin ungdom rätt
växlande öden. Först på 20-talsåren
under en vistelse på tysk jord, i Hamburg,
tycks han ha gjort bekantskap med den
nyare musikens mästerverk. Det sköna
largot i d-moll, ett nattstycke så godt som
något, ur Beethovens pianosonat, opus 10,
n:r 3, blef »den första klenoden i hans
musikaliska skattkammare». Liksom på den
samtidige Berwald, ehuru på helt annat
sätt, var det den store tyske mästaren som
verkade befruktande på detta unga
konstnärssinne. I själfva verket lämnade Lind-
blad aldrig den ståndpunkt, som betecknas
af Beethovens första skede. Emellertid
märkes detta inflytande snarare i sånger
som »Den skeppsbrutne» än i symfonien,
där Lindblad mer är en talangfull och fint
själfull eftersägare af den äldre klassiciteten,
särskildt Mozart, än af den eldige, den
store. Om Kierkegaard har rätt i att epos
och Homeros i vår uppfattning sammanfalla,
så gäller detsamma i kanske lika hög grad
om Beethoven och symfonien. Vi ha nu
— trots Haydn och Mozart och så många
andra — våra begrepp om symfonien
egentligen genom Beethoven, och ofrivilligt
använda vi honom som mätare.
Emellertid, grace och medfödt formsinne
finner man i alla Lindblads äfven större
verk. Han var en så rikt utrustad
musikernatur, att Mendelssohn förklarade sig
erfara ett alldeles särskildt nöje, då någon
af hans kompositioner gillades af den
svenske vännen. Lindblad imponerade, trots
att det allra mesta af hans produktion
förmodligen var Mendelssohn obekant, genom
hela styrkan och läggningen af sin
ovanliga konstnärsnatur, genom sin musikaliska
personlighet till och med på detta
förvånande geni, som med något af en
trollkarls färdighet vid unga år trollade fram
färgstarka, lysande musikaliska skildringar,
aflyssnade stormens brus och älfvornas lätta
dans i månskenet deras melodier.
I fonden af operascenen tronade vid
denna konsert — såsom vid en minnesfest
höfves — Lindblads byst. Med blixtrande
ögon skådade han stolt ut öfver det nya
släktet. Det finnes konstnärspersonligheter
hvilkas yttre människa redan på det
otvetydigaste låter ana genialitet. Till dessa
hörde säkert Lindblad.*
En nyhet å denna konsert var en
pianokonsert i f-moll af Ruben Liljefors, en af
våra yngre tonsättare, redan förut
fördelaktigt känd genom en violin-sonat och några
vackra, friska sånger af själfständig
hållning. Pianokonserten låter likaledes ana
en spirande talang, ehuru en viss
försynthet tyckes hindra komponisten att med
kraft och klar plastik uttrycka, hvad han
har att säga. Konserten var utan all fråga
ett vackert arbete, med särskildt klart öfver
-skådlig, aldrig öfverlastad orkester, men
* A. F. Lindblads porträtt i oljemålning af
Uno Troili är afbildadt å sid. 17 i denna årgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
