Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AF GEIJERSTAM. 445
I »En idyll på landet» råkar man
slutligen på en lustig historia, i hvilken
författaren riktigt slagit sig lös och visat,
hvilken förälskad dyrkare af lifvet och det
gula solskenet han i botten är — det är
komediernas, de skämtsamma
folkberättelsernas och »Lyckliga människors» — gärna
för mig — roande men en smula banale
■och ointressante författare.
Betecknar Geijerstams nästa bok,
samlingen Strdmoln (1883), något framsteg?
Vår käre, mer stridslystne än just artige
litteraturgranskare C. D. af Wirsén skref
på sin tid om densamma, att »det är
ägnadt att förvåna, att ett dylikt arbete
kunnat finna förläggare», och utan att vilja
underteckna de mindre älskvärda orden
kan man med doktorn tycka, att boken
är obetydlig. Språket är visserligen här
lifligare men mindre personligt, mera
flytande men mindre konstnärligt än i
debutboken, och man far ej här detta intryck af
den allvarliga blicken ur två djupt liggande
ögon, som man har så gripande för sig,
när man lägger ifrån sig det första lilla
häftet. Författaren hade efter den första
samlingens utgifvande fått plats i en tidning,
och journalistisk rutin kom därför helt
naturligt att trycka sin prägel äfven på hans
rent skönlitterära skriftställeri. Geijerstam
har ju alltid haft mest framgång, när han
valt dystra eller hårda motiv, hvartill hans
litet tunga och kärfva stil kan passa, men
de en lättare och elegantare penna
fordrande ämnen, som föreligga i »Strömoln», har
han, trots alla bemödanden, ej allestädes
förmått gifva den riktiga dräkten. Och
man märker blott alltför tydligt den mästare,
i hvilkens fotspår han klifver. Det är
Kielland hvars hvassa och blixtrande
stilett den svenske novellisten vill handtera.
Stundom får historien också den riktiga
epigrammatiska tillspetsningen, men oftare
glider stridshandsken af, och man ser — icke
de beniga och nervösa fingrarna hos satirens
gallsprängde fäktmästare utan en godhjärtad
människas varma, breda, af hemligt
medlidande med motståndaren skälfvande hand.
Onekligen dyrbar i sin litet grofva komik
och i sitt härliga gisslande af den typiske
uppsaliensiske diktarynglingen är likväl
novelletten om hr Hans Lodéns erfarenheter
beträffande »Den sanna kärleken» och hans
samtal med sin älskade om
»sina skulder, sin olycka att ej hafva tagit
Fot. Osti, Uppsala.
GUSTAF AF GEIJERSTAM. UNDER STUDENTÅREN
I UPPSALA.
någon akademisk examen, sina små tillgångar, sin
dåliga måge, sitt tvifvel om Kristi gudom och sin
kallelse som skald».
Samma år utsände Geijerstam under
titeln Ur samtiden en del litterära essayer,
hvilka, i likhet med hans senare utkomna
samling Nya brytningar (1894), utmärka sig
genom sin personliga uppfattning och sin
friska och hurtiga stilisering, men hans
nästa, verkligt stora triumf, det arbete som
gaf klara papper på att här fanns en
eminent talang, var novellboken Fattigt folk
(1884).
Här visar sig författaren först tydligt
hafva nått den konstnärens dubbla mognad,
som ligger i att veta hvad man vill och
att kunna hvad man vill. Här finnes ej
längre detta obestämda och sväfvande,
detta af tidningsjargon, som trots allt det
goda och äkta präglade icke få sidor i de
första böckerna; en konstnärs allvar ger
hög klang ät orden och tvingar oss att
lyssna som vi lyssna till de verkliga
berättarnas stämma. Att vara medveten om
sin begränsning, se där rätta kännemärket
på den mogne konstnären, och intet sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
