Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf af Geijerstam. En återblick. Af David Sprengel - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 DAVID SPRENGEL.
som flyter förbi, med en drömmandes
glasartade och frånvarande blick. Hennes man,
som med hela sin varelse hör lifvet till
och som har den friskes oförmåga att
förstå sjuklingen, fattar ett doft hat till den
kvinna han en gång segerstolt på lyfta
händer burit in i sitt hus. Hon tar gift,
och vid hennes stelnande lik fattas han
af den kramplika ångern öfver något, som
aldrig kan försonas. Så slutar denna mörka
tragedi, »där människor mörda hvarandra af
oförstånd liksom barn, hvilka på lek lägga
snaran om hvarandras hals». Och hvarför
allt detta elände? Här liksom senare svarar
författaren: Jag vet det icke. Det är ödet —-
»det djupa öde, som bäfvar i vårt innerstas
hemligaste gömma, detta tragiska öde, som de bästa
ibland oss bära gömdt som en frätande mask och
som ej visar sig, förrän det i det omedvetnas
dunkel växt sig så starkt, att det tager makten, innan
vår vilja hunnit vakna för att sätta sig till
motvärn. Det slår ensamhetens dödande ring kring
vår själ, som längtar efter förstående, och
människorna, äfven de, hvilka älska oss, gå oss förbi, liksom
fruktade de att genom en osynlig makt ryckas in
i samma förbannelse».
Hvad annat skildrar Geijerstam i sin
sista fas än lifvets missförstånd, det
hopplösa irrandet i katakomberna, bittrare och
upprördare först, som efter en nyss gjord
’upptäckt, mera stilla och varmare sedan?
Medusas hufvud är historien om
intelligensen, som fått ögat öppet för det
fruktansvärdt meningslösa i tillvaron, om hur
handlingens man, när han fått en alltför
skarp lins framför blicken, upphört att
handla och blir åskådare, om hur det
börjar trycka mot maggropen och äcklet
kommer. Kampen om kärlek berättar om
de vilsegångna älskande, som famla i
mörkret, om paren, som tappat bort
hvarandra i leken. Vilse i lifvet, den största,
våldsammaste och mest intensa bok han
skrifvit, är ett enda starkt jämmerrop öfver
omöjligheten att reda ut tillvarons hoptrasslade
härfva. Det yttersta skäret talar om, hur ett
missförstånd är nära att för alltid skilja två
människor, som höra hop, och samma motiv
går åter igen i Äktenskapets komedi och
nu sist i Boken 07n lille-bror, detta intima
öppna bref till allmänheten, hvilket i
mycket kan tjäna som förklarande dokument till
Geijerstams senaste produktion.
I de första af dessa djupt tänkta och
oftast med vacker om ock ej stor konst
skrifna böcker är känslan af lifvet som
ett grymt mysterium genomgående; ofta
stannar författaren till och med i undran
framför fenomen, dem väl analysen kunnat
förklara. Därute på de stora stråkvägarna
brusar lifvet smutsande och fördärfvande
förbi — låt oss därför sluta oss inne med
våra kära och hålla lågan brinnande på
härden. Kommer en pust af den förgiftade
luften därute inom dörrarna, är faran nära.
Så skildras då i de sista böckerna
hemlifvet och familjelifvet. Aldrig i svensk
litteratur har detta gjorts så själfullt vackert,
så utan att mer än undantagsvis snudda
vid hvad Strindberg kallat familjejolmet
hos Fredrika Bremer, som i dessa romaner,
öfver hvilkas sidor det ligger en mild
kakelugnsvärme och den dämpade stillhet,
som endast ett hems tunga, allt buller
utestängande draperier kunna åstadkomma.
Drar passionen in och leker rymmare och
fasttagare med äktafolket, händer det, att
författaren ej har tuben med det enda
dunkelröda till hands, hvilket riktigt kan
måla lidelsen. Men det stilla lifvet i
hvardagslag, jämnlöpande som väggurets
tick-tack, är öfverlägset återgifvet. Särskildt
som skildrare af barn är Geijerstam
ojämförlig. I dessa hans romaner finnas ej
vackrare sidor än de, där barn tecknas.
Jag skall ej tala om »Boken om lille-bror»,
men redan Mina pojkar är klassisk. En
dam af mina bekanta berättade mig nyligen
en anekdot, som är både rörande och
belysande för dessa skildringars värde. Hennes
unga söner hade fått »Mina pojkar» och
lefvat sig in bland dess solglada taflor. När
det så förra våren stod i tidningarna, att fru
Gustaf af Geijerstam aflidit, kommo de små
gråtande in till mor och berättade:
»Mamma, nu är Olles och Svantes mamma död».
Geijerstam är i dag den af våra
moderna författare, som har största möjligheten
att blifva populär. Mer än någon samtida
svensk skriftställare står han nu efter »Boken
om lille-bror» den stora publiken nära och
förstår att tala de ord, som tränga till de tusen
hemmen. Det är då också ett stort ansvar
han fått. Har han någon gång förut skrifvit
saker, som blott velat underhålla
menigheten, skall han nu höja den och förädla den.
Litteraturvännen väntar sig mycket af honom,
och skall han väl komma vårt hopp på skam,
denne Gustaf af Geijerstam, som har ett så
varmt hjärta, en så mjuk hand, ett så
innerligt och djupt trängande öga?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
