Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
B. H. B.
det rör sig om rätten att taga ett lif, som
icke kan bli något människovärdigt lif,
barmhärtighetens fordran att förskona —
här ett sinnessvagt barn — för en tillvaro,
som vetenskapen med nära nog absolut
visshet kan förutsäga endast kommer att
bli ett fortlöpande straff. Det ligger ju sä
mycken effekt i själfva ämnet, och
författaren har hamrat ut det med kraft och
säker hand.
Emigranterna och samhällsfienden
behandlar likaledes en konflikt och har
samma korta, målande stil som de föregående.
Svagast och mest hasarderad verkar den
dramatiska situationen Tvillingarne; här
är dessutom kalkeringen på Mæterlinck allt
för påtaglig. Herr von Melsted har lärt
åtskilligt, utom af Ibsen, af moderna franska
conteurer, och Ett besök visar hän på
Maupassant. Men det är ändå så
mycket af egen personlighet i hvad han hittills
gifvit oss, att man med rätta räknar honom
till de allra löftesrikaste bland våra yngsta
författare. Opposition och förargelse kan
han väcka, men det är alltid bättre än att
mötas af gäspningar, när man skall ut med
hvad man har på hjärtat. —
B. H. B.
Ellf.n Wester: Frideswidas krönika. Stockholm,
Albert Bonnier.
Man plägar oftast kunna märka på en
bok, om den är ett förstlingsverk eller ej;
men den lilla roman, hvars titel läses här
ofvan, röjer inte de tafatthetens och
felgreppets lyten, som angifva en debut. Förf.
har ju också gjort sig fördelaktigt känd
eller rättare okänd — eftersom hon
mestadels betäckt sig med en ogenomskinlig
signatur — som essayist och novellist i
den periodiska pressen och därvid lagt i
dagen en kunskapsrikedom och en
studiekärlek, som man med synnerlig
tillfredsställelse möter ibland det sväll af
journalist-lättvindighet, hvilket bredt och påträngande
flödar fram genom litteraturen. De nämda
egenskaperna komma till synes äfven i
denna lugnt berättade historia om en
kvinnas hjärteöde, hvilken mera kvarlämnar
intryck af en mognad personlighet än af ett
fullvuxet författarskap.
Fastän berättelsen är lokaliserad i
medeltidsmiljö och rikligt skrudad med
därtill hörande accessoarer, räcker den icke
åt läsaren några lyckans galoscher, som
med ens lyfta honom in i en främmande
värld, där nutiden blir dröm och saga.
Det förefaller, som om förf. inte hade till
sin rådighet denna de borna
sägenförtäljarnas-behärskande fantasi, som mäktar tränga sig
in i förflutna skeden eller osedda nejder
och vinna burskap där; men hur många
äga väl den i dessa dagar? Det må vara
en skribent förunnadt att efter insikt och
böjelse kläda i gammaldags dräkt en bild,
en stämning, ett ödesförlopp, som stigit
upp och vuxit inom honom och som kräfver
ett åskådliggörande i dikt. Företaget är
dock förenadt med särskild risk, ty man
lägger därigenom ytterligare stötestenar på
en väg, som erbjuder nog af motigheter
att väja undan för.
Den skära och dämpade dager, som
kringflyter krönikans hufvudperson, breder
sig tillika öfver skildringen i dess helhet
och sveper icke blott det nordiska
kustlandskapet utan äfven Hispanias solstekta
kullar i en atmosfär af något gryningsblekt
och »vårkalit». Den moriske älskaren är
en mörklagd Fritiof, och kärleksepisoden
mellan barnet Geva och den unge
prinsentrubaduren har nästan ett tycke af smått
okynnig och skamsen gymnasistälskog, som
får en mera tragisk afhuggning än den är
värd.
Frideswida själf med sitt skygga
jungfruhjärta och sin milda värdighet är
konsekvent och verkningsfullt hållen som
innanför en linje, hitom hvilken det rör sig och
talas och handlas, under det hon, hvars
öde hvilar på botten af alltsammans, strider
en stilla kamp, om hvars förlopp blott
aningsfulla glimtar bära vittne. Vid hennes
sida står en af dessa hundtrogna och
barska gamla tjänarinnor, som vitterheten med
sådan förkärlek bekläder med ingripande
konfidentroler, och hon frambringar en
förträfflig effekt som ett drastiskt-förnumstigt
element i den eljes högt spända berättelsen.
Stilen i boken sväfvar en smula mellan
en lindrig arkaisering och en modernt-lyrisk
uttrycksform; men sofrad och vackert
behärskad som den är, bildar den ett värdigt
hölje kring den på det hela så intagande
krönikan om Frideswidas hjärtestrider och
slutligt hunna lycka.
K. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
