Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - In memoriam. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
JANE GERNANDT-C LAINÉ,
i rummet och steg fram till fönstret och
såg ut. Det var månsken, men jag tror
inte att jag betraktade månen den
aftonen. Jag hade så mycket annat att
sysselsätta mig med. Det var de orden:
En stor intelligens — — —•
Jag kommer ihåg — det var rätt
kallt, och när jag stängde fönstret och
tände lampan och fick se mitt långa
ljusa hår och mina bara axlar i
spegelglaset, undrade jag verkligen ett
ögonblick om — ja, om han älskade allt
detta. Det var det vackraste jag hade,
så vida icke ... En gång hade han sagt
att jag hade natt och morgon i ögonen.
Och hvilken natt — Ett stjärneljus. En
dröm af eld och eter.
Den elden skulle tala till honom och
säga — — Jag vet icke hvad som kom
öfver mig, jag blef uppsluppet yster.
Nej, icke yster, men jag hälsade någon
i mina tankar: M. Zborewski, det är ert
sätt att uttrycka er, alla de där orden
af eftertänksamhet och högt förstånd . . .
På morfinet tänkte jag icke. Jag
tänkte bara på min brudgum —• det
fria, härskarelika något jag skulle gifta
mig med.
Om de visste, om de visste allt hvad
vi se i deras intelligens, men det ana
männen aldrig, och kanske är det bäst så.
När jag gick till hvila, var klockan
mycket öfver midnatt, och jag sof länge
och talade blott helt flyktigt med M.
Zborewski nästa förmiddag. Det skulle
bli bal i hotellet om kvällen, och vi voro
så upptagna af den dräkt jag skulle
bära, att min väninna glömde fråga, om
min polack bjudit upp mig till någon
dans. Det hade han icke, och man
skulle börja på efterrätten, då han visade
sig vid middagsbordet. Att äta ville
han icke ens tänka på, han hade icke
mått väl.
När han kom från sitt rum om
morgnarna, såg han ut att vara en 45 år,
och uncler dagens lopp blef han ofta tio
år äldre för att föryngras vid middagen.
Den kvällen var det tydligt, mycket
tydligt, att morfinet icke gjort sin verkan
ännu.
Jag dansade, naturligtvis dansade jag,
men när jag kom in i toalettrummet och
ordnade det stora knippet orkidéer på
mitt urringade lif, slog det mig
ovillkorligen, hvilken skillnad det skulle bli
emellan herr och fru Zborewski. Hon
var mycket firad den aftonen, han
syntes då och då i dörren, och i det jag
en gång alldeles af en händelse mötte
hans blick, skymde det i mitt hjärta.
Han var icke lycklig och icke jag
heller. Vän, tänkte jag, din väninna skall
alltid vara hos dig. Hennes dagar och
aftnar äro dina. Är hon glad, vill hon
le för dig, och är hon sorgsen, skall
hon se på dig och se din kärlek, som
är läkedom för allt lifvets ve.
Det tänkte jag, nej, inte det,
någonting mj^cket, mycket yngre, men jag var
bedröfvad, han föreföll så dyster, och
då han frågade, om han fick föra mig
ut på verandan, minns jag att jag tog
hans arm som jag skulle tagit en
mycket förtrolig väns.
Det var en så vacker natt. Månen,
som suttit hvit på himmelen ända sedan
solen gick upp, var klar och gyllene och
speglade sig glimtvis i vattnet, och luften
var så mild — man tyckte blommorna
voro så nära, att man ville sträcka ut
sin hand och röra vid någonting, som
andades i mörkret.
»Ni har dansat mycket», sade M.
Zborewski, och jag såg på honom.
Allt som var han låg i de djupt
insjunkna ögonen med sin tyngd och
med sin vekhet, och om det är sant
att ett hjärta kan tala, talade mitt i
det ögonblicket, men jag gaf intet svar.
Hvad skulle jag svarat? Det gjorde mig
så ondt om honom. Jag kunde lagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
