Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vårt intresse i boerkriget. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hoppingifvande glans stå flammande kring
den underbara våren 1790, då den
nationen stod som offerbärare för
mänskligheten med det ljusaste som tänkts och
drömts och vigde sig själf och sin
närmaste framtid till en insats därför.
Genom andras och äfven egna fel kom
kampen snart på villospår, men i de aftnarnas
gula sol hämtade de långa våldsamma och
tragiska åren det ständigt mattade
skimmer de ägde. I farandolernas omätliga
ringdanser mellan vida floder och lysande
berg, i deras kedjor af barn, som skulle
växa upp och dö på slagfälten, och
hvitklädda flickor, som skulle föda nya
släkten till samma mål, i dessa trons och
illusionernas ljusa ögonblick lefver
beständigt det galliska folket med sin
lättväckta hänförelse, sin förtröstan på idéer,
som skapade till annat än surmulen och
småklok dissektion, sin gåfva att leka
sig in i döden. I de ögonblicken, då
det djupast och sannast kände sig själft,
på samma gång det anade
själfuppgifvelsen in i ett ännu större helt,
mänskligheten — då de tre orden »liberté,
égalité, fraternité» med omkvädets djärfva
»ça ira, ça ira» öfver dess svindlande
hufvud hvirflade en annan farandole med
gränser så vida som jordens, i de
ögonblicken var folket stort. Och emedan
storhet för individer som folk är en
sällsynta stunders gåfva, tung att bära,
svår att hålla, och vi räkna en man stor,
blott han en gång varit det, så gäller
detsamma äfven om nationer. Deras
storhet ligger i känslans fullhet, deras
lycka, om vi fordra den stor, ligger i
samma punkt.
Skall ett folks fosterlandskärlek vara
helt vacker, ha det värde att den skall
sättas högre än nästan alla andra
känslor och begär i den enskildes bröst, då
skall den också vara förbunden med
sympati och respekt för andras
patriotism. Annars är den blott utvidgad
egoism; den torfva, som haft den
förmånen att bli födelseplatsen för mig,
måste egentligen bara därför vara så
mycket bättre än alla andra. Det
påminner mig om den gamla sagan om
Didos grundande af Kartago, som klingar
igen i Ragnar Lodbroks-sägnen. Hon
hade betingat sig så mycket mark som
kunde omslutas af en oxhud och hittade
så på den listen att skära huden i
remmar, att blöta och töja dem; på det
viset fick hon plats för en hel stad inom
dem — inom oxhud. Om man töjer ut
sin egen kärlek, tills den rymmer ett helt
land, så är den icke egentligen
förvandlad eller vackrare för det.
Må man därför låta bli att tumma
på ett folks oegoistiska och instinktiva
känsla, på dess sinne för rättvisa, må
man låta bli att prata skräp för oss,
äfven om skräpet skulle förefalla
nyupptäckt, hvilket det sällan är, ty om det
finns godt om sådant, så finns det äfven
godt om ögon som speja i det.
Jag tror visserligen icke, att alla de
ifriga predikanter för »tailor-made»
engelsk syn på den nationaltragedi, som
utspelas i Sydafrika, hvilka med en
egendomlig ilsken begeistring söka få vår
folkmening med sig, ha lyckats eller äga
någon vidare utsikt till att göra det.
Jag tror, att de af vårt folk, som ägt bästa
möjligheterna att känna sig till sin plats
i denna kamp och som icke sveko den
vid Maggersfontein, hämtade sitt mod
till en god del just ur våra högsta
nationela egenskaper, vår högsinthet och
kärlek till rättvisa. Jag tror icke heller,
att det gör boerna mycket ondt, om de
genom engelska pressen få del af de
nämnda skribenternas utgjutelser — och
säkert blott dem — som tecken af en
opartisk och naturligtvis »högt upplyst»
folkopinion. De ha nog vant sig att med
rätt mycken bister humor betrakta »högt
upplysta» folk genom nära bekantskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
