Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vårt intresse i boerkriget. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kultur ur den. Det anföres nu till och
med af engelsmännen — som ju annars
erkänna sig stå i en viss skuld till den
boken och genom sina bibelsällskap lära
ha delat ut icke oansenliga mängder
exemplar af den öfver hela jorden (äfven
till oss, i rätt underlig språkform) — som
nära nog det värsta de kunnat ta sig till.
Intet tvifvel om, att det finns källor
för humanare bildning, men icke heller
att vi germaniska folk under en god del
af vår tillvaro byggt på samma väldiga
grund. England brukar just icke
skämmas för Cromwells puritaner, som dock
kommo efter Shakespeare, det borde då
alltså kunna ha öfverseende med litet
bibelläsning med geväret till bokmärke
äfven nu och låta tiden verka. Det torde
vara frågan om deras nationalskald just
nu, Kipling med hans underofficersideal,
kulturelt står högre än den likaledes
robusta filosofi boerna få ur sin bibel,
medan ingen fråga är om hvar poesien
är att söka.
När plattyskarna under Albrekt af
Mecklenburg sökte ta fatt på Sverige,
voro de utan tvifvel bärare af en något
högre kultur än vår, danskarna senare
likaså, och Lübeckarna, den tidens
London-bor, kunde blott med affärsmannens
stora hjärta varmt blödande bevittna,
hur illa vi skötte våra näringar, och hur
mycket mera det kunde ha gjorts af
dem. Icke desto mindre tänker jag, att
vi voro i vår rätt att uppskjuta de
materiela framstegen till lämpligare tider
och först se till att få lefva ostörda och
sköta om vårt hus och lyssna tåligt, om
icke vår egen röst på vårt eget språk
en gång skulle få något att säga.
Likaså med boerna. Låt dem vara
hundra år efter, hvilket troligen är
öfverdrifvet, hvad betyda hundra år i en
nations lif, helst en nyfödd? Det är ju
möjligt, att de icke skulle ha uträttat
något så märkligt ändå, äfven om de
fått vara i fred, men det är också
möjligt, att stora och egendomliga män
kunnat växa på den nya marken. Säkert
är, att det lilla folket af naturen var
anlagdt att bli ett starkt och kraftigt,
därpå tyda både dess fel och förtjänster.
Det är mycket möjligt, att de äga
många af de förra. Man säger, att de
icke äro älskvärda, men den egenskapen
ha ju heller icke engelsmännen, den är
tyvärr icke ett af kännetecknen på starka
folk.
Författaren till den uppsats i ett
föregående häfte af Ord och Bild,
»Boerpolitik», som närmast gett anledning
till att jag fattat pennan, herr J. af
Klercker, har icke nog starka ord att
uttrycka sin afsky för deras
»bondelist», »bond-slughet» m. m. Man skulle
nästan kunna tro, att odling af
spannmål och boskapsskötsel äro vanärande
yrken, som för evigt döma sin man utan
andra indicier skyldig till hvilket brott
som helst. Utan att göra mig till
riddare för vår första och andra kammare
och deras politik, vill jag dock invända,
att om bönder ha fel, så äro de icke
ensamma om det, och deras påstådda
list kan till god del ligga i deras
obenägenhet att utbilda sin ofta mycket
tydligt kända mening i system, som ligga
färdiga för ord. De tiga hellre än de
ljuga för sig själfva och andra, vänta
sin tid och föredra argument i form af
handling, hvilket naturligtvis ytterligt
upprör den öfverraskade systematikern,
som är van att gå till väga på motsatt
sätt. Att Transvaal-boerna 1877 efter den
engelska ockupationen, hvilken till och
med i den berörda uppsatsen erkännes
ha varit närmast föranledd genom
engelsksinnade främlingars initiativ, tego med
sin harm och läto den bryta ut i
handling vid första tillfälle i stället, tyckes
mig, när det gäller en så viktig rätt som
nationelt oberoende, ha varit mera ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
