Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Vårt intresse i boerkriget. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudomliga makt. När diamantfälten upptäcktes
i Oranjefristaten, nöjde sig England med
att, maskeradt till kaffer, kräfva blott
dessa områden, som lyckligtvis lågo i
ett hörn. Det andra antogs icke så
värdefullt. 1877 följde ockupationen af
Transvaal, en öfverraskning för båda
parterna, tycks det, under en förvirrad
tid, och snart efteråt erkände Gladstone,
som var en både god och stor man och
ägde den sällsynta gåfvan af moraliskt
mod, misstaget, då det visade sig, att
det var ett sådant. Men som stater, i
olikhet med allt annat mänskligt, aldrig
kunna ha haft alldeles orätt, vidhölls en
engelsk suzeränitet, som tyvärr skulle bli
den krok, där Chamberlain skulle hänga
upp, icke sig själf, utan sin
statsmannastorhet och två republikers frihet och lycka.
Under tiden hade ju nämligen, som
vi alla veta, Transvaal blifvit ett stort
guldland och en förtryckets och nödens
ort för stackars millionärer och
Chamberlain en stor man med en stor
monokel i ögat, och England hade blifvit en
mindre nation än förr.
Så framtvingades den situation,
genom hvilken de båda småstaterna måste
uppta handsken till sin ojämna och
storartade kamp.
Man har, i synnerhet från
engelskvänligt håll, uttalat sig mycket skarpt
och fördömande om Jamesons
»röfvartåg», så vida man icke föredragit att
låtsas som om det aldrig ägt rum. Jag
kan däri icke se något mycket värre än
i de senare diplomatiska förhandlingarna,
som hade samma syfte och mindre risk
och mindre ärliga medel. Hade han
lyckats, skulle han nu ha ansetts lika
stor som Chamberlain. Jag ger honom
fortfarande min röst. Vill man
framtvinga orätt, föredrager jag det sätt, som
minst vill synas lagligt.
Herr af Klercker framställer i den
uppsats jag redan berört alla dessa
boernas försök att få existera oberoende af
England som utslag af en nästan
obegriplig intriglystnad och perversitet och
tycks verkligen känna den harm däröfver,
som han ger utbrott. Det är ett rätt
intressant fenomen af adoptiv-jingoism,
men ingenting annat. Till och med om
man som ett experiment skulle gå med
på den i England kära och populära
framställningen, att en bestämd plan
förelegat att frigöra hela Sydafrika, så att
där med tiden skulle ha bildats en enda
holländskspråkig nationalitet, så kan jag
förstå, att sådant måste uppröra
engelsmän, men anser att andra kunna lugna
sig med den vissheten, att anglosachserna
i alla fall vore talrika nog och kunde
nöja sig med sin tredjedel af jorden eller
kanske mer.
Jag skulle lika litet sörja, om ett annat
af de små språken kunde växa till och
häfda sin rol i jordens framtid, som om
det hade gällt vårt eget.
Det ser hårdt ut för de små folken
nu, ehuru just boernas strid och den
förmåga de visat att genom insats af sin
yttersta kraft åtminstone kunna göra en
finansielt dålig affär af en brutal
spekulation ger oss det bästa hopp vi ägt på
länge att kunna inge respekt för vår
egen själfständighet. Men då få vi icke
heller förvirra och förstumma vår känsla,
att den själfständigheten har ett suveränt
värde framför en hel del välfärdshänsyn,
störningar i världshandeln, fabrikantkultur
och gammalt papper. Vi få icke heller
hålla tillbaka vår sympati för det folk,
som till sista man i vapen häfdar sin
rätt att styra om sitt eget hus, vi kunna
en gång behöfva den sympatien från
andra. Att här höra hån om
Oranjefristaten och dess »ex-president», som
vågat hålla sitt ord och ta kriget, när
de kunde sitta i fred, passar sig illa för
ett folk, för hvilket minnet af 1864 är
och blir en dyster skugga, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
