Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georg Nordensvan. Af David Sprengel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
DAVID SPRENGEL.
förre går under och blir en ynkedom för
sig själf och andra, den senare växer och
blir hvad han alltid varit — en man.
Berättelsens program utvecklar denne senare
i ett samtal om den nyss aflidne brodern:
»Han hade den där olycksaliga förmågan
att kunna lämpa sig efter andra, att kunna
ställa sig behaglig — ’mjuka tjänare’ mot
alla människor. Hvad man varnade oss
för som barn var först och sist att lita på
vår egen kraft, vårt eget mod, vår egen
fasthet. Fram skulle han, om han så skulle
förneka just det, som borde hållit honom
uppe i kampen. Tror ni inte det tär på
lifskraften, det där ständiga krypandet vi
uppfostras till? Att inte våga bekänna sin
tro, därför att det skulle hindra vår karrier
— att bygga sitt lif på en grund, som man
själf inte finner hållbar, tror ni inte, att
det förkrymper karaktären? Man vill ha
frid och ro, bevars, och så glider man in
i de färdiga åsikterna, så ger man sig —
några tum i sender — man vet, att det
är döden, men man gör det ändå — af
feghet, slafsinne.»
Den andra novellen i boken -—• »Sten»
—-är berättelsen om ett äktenskap mellan två
människor, som älska hvarandra. Icke
desto mindre håller det på att bli
olyckligt —• och hvarför? De ha icke lärt sig
att stå för sig själfva, att vara sig själfva
och ingenting annat — den moderna tidens
stora och härliga egoism. De ha ej lärt
sig att skapa denna stilla och eteriserade
rymd omkring de egna jagen, denna
förtunnade, stoftbefriade luft under vingarna,
hvilken låter en se omvärlden med
öfverlägsen och leende oberördhet, som
visserligen låter en resignera från den öfverdrifna
illusionen att man skall kunna omskapa
världen men icke afstå från att spänna
sina egna krafter till det yttersta för att
till slut ändå se något spira upp ur sitt
lifs arbete. Först när de båda lärt sig
detta — säger oss författaren — kunna de
börja —- igen med friskt mod och friska
krafter. Då skall ingen slå omkull dem.
»Då skall Sten utan att behöfva sänka sitt
hufvud kunna hoppas, att hans son skall
nå längre än han.»
Det är kampen för den moderna
lifs-åskådningen, sådan denna gestaltar sig för
människor, hvilka lida af efterromantikens
svaga benbyggnad, som utgör temat i såväl
romanen I harnesk! som i Lifsuppgifter.
Samma motiv återfinnes i flera af
novelletterna i Nordensvans många små
skissam-lingar. Det är också samma motiv som
utgör den allvarliga kärnan i
Figgenovel-lerna, och man ser det äfven i en af
författarens sista, mest glänsande »små
romaner», Silkeskaninen (1894).
* *
Konstnärligt sedt voro Georg
Nordensvans första böcker nog si och så.
Kompositionen i romanen »i harnesk» var nog
så dålig.
Emellertid har redan denna
ungdomsbok vackra och medryckande sidor och
partier. Särskildt är det några taflor ur
barndomslifvet som verka intuitivt starka,
som när i uppvaknandets ögonblick, i dessa
sekunder mellan dröm och vaka, ens själ
söker tillbaka till halfförgätna upplefvelser
och man ser allt ängsligt skarpt och klart
under sina slutna ögonlock. Skildringen
af barndomsårens lekkamrat, Anhild, den
mörka, inbundna, elaka ungen, med sina
svarta band i hatten och sin långa pilstaf,
är förträfflig, och man glömmer ej lätt denna
underliga svartögda, dolska och
sammanbitna figur. Strödda öfverallt i boken finnas
också situationer röjande den elegante
genremålare, den impressionistiske rangartist,
Nordensvan sedan allt mera blifvit, och
porträtt tecknade med en åtminstone för
tiden enastående raskhet. Efterföljande bild
af en gammal vivor, är den ej gudomligt
rolig i sin nervösa korthet och liflighet:
»Nu var han död för två år sedan,
stackars pappa, och hade lämnat föga efter sig
annat än ett elegant hem, tre ordensstjärnor,
ett par halftömda cigarrlådor, en mängd
biljetter af olika färg och många par hvita
handskar. Han hade varit liflig och
gladlynt. Ledig hållning, fyra ringar på vänstra
handen, spetsade mustascher, många små
rynkor vid ögonen, tunt grått hår, ett
gnistrande nålshufvud i halsrosetten — häftiga
nervösa rörelser, talet kort, framstött i små
afklippta satser, mest handlande 0111 roliga
anekdoter, om teater, aktriser, viner och
råhackad biff, om små skandaler ur stora
världen, om min vän grefve A. eller min
bror baron B.»
Men jämte dylika stilistiskt glänsande
partier finnas andra, där stilen med sina
inströdda, likt krusiduller verkande rolig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
