Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georg Nordensvan. Af David Sprengel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN.
S°3
heter ledsamt påminner om den äldre
svenska novellistikens omständliga passgång eller
pjåskiga, fruntimmersaktiga trippande —
den litterära motsvarigheten till Fagerlins
och Amalia Lindegrens konstbroderier. Den
halft allegoriska naturskildringen till
exempel! Dimman öfver sjön en sensommarkväll
måste naturligtvis bli till älfvor, som dansa
i den nordiska augustinatten o. s. v. Dylikt
gammalt litterärt commune bonum, ärfdt från
efterromantiken och H. C. Andersen, verkar
dubbelt irriterande, då man dessemellan
finner naturscenerier uppdragna med nästan
strindbergsk fart och åskådlighet, men är
intressant såsom visande en litterär
brytningstid, och inom parentes sagdt finner
man dylika föråldrade grannlåter äfven hos
en sådan nyhetsman och revolutionär som
Tavaststjerna i hans första romaner.
Dessutom — allt detta förlegade,
opersonliga skall man förgäfves söka efter i
hans senare böcker. Redan den i många
afseenden vackra skissboken Skuggspel
(1884) är ett arbete af färdig och
egenartad konst. Om någon, är Georg
Nordensvan född stilist, och helt säkert är han en
af dem, som för närvarande skrifva sitt
språk bäst här hemma. Som skriftställare
är han iakttagare, ögonblicksmålare,
impres-sionist. Hufvudpersonen i debutromanen
berättar om sin »olycksaliga»
uppfattningsförmåga, som hakar sig fast vid alla dessa
obetydligheter, hvilka spårlöst gå andra
människor förbi, och det är denna
beundransvärda gåfva att se som gifvit den
rikedom af detaljer, af blixtlikt återkastade
stänk ur lifvet, som är den kanske största
charmen i Georg Nordensvans böcker.
Han har ett på samma gång skarpt,
vekt och intelligent öga. Hans penselföring
är koncis men ändå mjuk, liksom Hugo
Birgers på sin tid var det.
Och just detta, att han själf i så mycket
stått på en äldre tids grund och varit med
i elden flera år före kamraterna — till och
med den till sitt idé-innehåll rebelliska
boken »I harnesk» utkonvju året innan den
litterära omstörtningen egentligen började
— gör att hans författartemperament
saknar detta kanske litet alltför gåpåaraktiga,
burdusa, detta af novus homo, som
onekligen stundom i tingens begynnelse trängde
fram hos kamraterna. Klarögd, spirituel,
för all humbug ömtålig, så verkar denna
älskvärda författarpersonlighet. Hvad som
GEORG NORDENSVAN. BYST I BRONS AF CHR.
ERIKSSON (1891). Tillhör herr Georg Nordensvan.
kanske brister i stor entusiasm och verklig
blodfullhet ersättes af en sällsynt intelligens
och kultur.
Allt det intagande och sympatiska hos
denne skriftställare finnes samladt i hans
mästerverk, Figgenovellerna, — utan fråga
något af det bästa, som skrefs under
åttiotalet. Jag har sparat dem till sist för att
lämna Georg Nordensvan i den pose, som
höfves honom — såsom Figges andlige fader.
Till att börja med — en anmärkning.
Figgehistorierna föreligga —- egendomligt
nog och föga hedrande för vår eljes så
företagsamma förläggarevärld och läselystna
publik — icke samlade, på svenska
nämligen — på tyska finnas de i ett par upplagor.
Ursprungligen tänkta som en samling
fristående skisser, hopfogades de först till en
större novell Figge, en berättelse ur
konst-närslifvet (1885), tillökades så 1887 med
kapitlet Figge var kär en gång (i
samlingen Lek), samt 1890 med en större
fortsättningsnovell Hvad Figge blef. I
Kalendern Nornan för 1898 kom slutligen
som ett »frid och farväl!» epilogen
Figges yngste bror.
Man måste komma ihåg denna
novellernas egenskap att vara icke planmässigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
