Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Modern religionsfilosofi. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5O8
ALLEN VANNÉRUS.
lifskampens obönhörliga gång väckta
känslorna af jubel eller misströstan och
förtviflan som frambringa den personlighetens
koncentration, som tager sig uttryck i denna
afledning: Gud. Under sådana
förhållanden blir religionen ytterst en exponent
mycket mindre för ett kunskapsintresse och
en teori än för ett viljans och hela
personlighetens behof. Det nya
religionsidealets grundtanke är icke denna: gud är,
därför existerar öfverhufvud något sådant
som religion, utan detta: emedan vissa
personlighetens oundertryckliga intressen
och behof af specifikt religiös natur existera,
är Gud, nämligen såsom den ponerade
förutsättningen för de religiösa
grundintressenas aktuela förverkligande. Sist antydda
religionsuppfattning sammanfaller nu kanske
icke med Höffdings — han vill
åtminstone hafva saken formulerad på annat sätt
— men visst är, att den lefver i tiden
hos de religiöse af mera utvecklad typ. Och
i denna tanke om en förnuftig absolut makt,
som förhjälper all-lifvet till den
fullkomning, som för människoanden hägrar i de
teoretiska, praktiska och estetiska idealen
— i denna äkta religiösa grundtanke synes
oss religionen hafva afsatt sitt
sannskyldiga och yppersta innehåll. Men vi lämna
här alldeles oafgjordt, om denna tanke har
någon sanningsgiltighet eller om den blott
är ett uttryck för människans vilja att
världsordningen i sin grund skall vara på
det antydda sättet.
Höffdings egen uppfattning af själfva
det grundväsentliga i all religion skola
vi nu närmare angifva. Den är
öfverraskande nog. Då han verkligen varit
angelägen att öppna en möjlighet för
gudsbegreppets teoretiska bibehållande, väntar
man, att han äfven skall återföra all
religion till och binda den vid ett
gudsförhållande. Men det gör han icke. Alla
de stora »folkreligionerna» äro visserligen
dylika gudsreligioner. Men religionen är
icke ett fenomen, undandraget
förändringens och utvecklingens makt, och den
utvecklingsform, som Höffding hänvisar på
och upptager som si?t religion, är löst från
gudsbegreppet. Det skulle smärta oss om
vi här möjligen framställde den danske
tänkarens åsikt på ett missuppfattadt sätt,
men vi tro, att den specifikt höffdingska
religionen verkligen sk en religion utan
gud, liksom en viss sorts psykologi är en
»psykologi utan själ». Det är för öfrigt
en viss inre konsekvens i denna Höffdings
ståndpunkt. Ty väl skall det enligt honom
finnas en princip, som man kan kalla gud,
men då denna i själfva verket icke kan
närmare bestämmas, blir den ju ett
ag-nostiskt X utan religiös brukbarhet. När
nu å andra sidan Höfiftiing vill bibehålla
religionen i ?iågon form, återstår endast
att låta religionen betyda något annat än
gudsbestämdhet och gudsförhållande.
Hvad är då detta andra? Religion är
enligt Höffding tro på det värdefullas
oförgänglighet i tillvaron, en tro som
Höffding sätter i samband med en
särskildt formulerad »Sætning om Værdiens
Bestaaen», uppställd icke utan en
analogitanke på principen om den fysiska
energiens oförstörbarhet. Denna tro utgör
enligt Höffding det innersta och gemensamma
i all religion; därför är det den som
företrädesvis skall kallas religiös. Och i
öfverensstämmelse därmed kan Höffding
precisera den religiösa känslan som »den ved
Yærdiernes Skæbne under
Tilværelseskam-pen bestemte Fölelse», en »kosmisk
lifs-känsla» bestämd af förhållandet mellan å
ena sidan människans viljestarka tro på
värdets bestånd och å andra verkligheten
själf, som icke synes vara anlagd på att
låta det religiösa hoppet gå i fullbordan.
Sedan Höffding sökt uppvisa, att det
finnes något, som rimligtvis kan kallas
gud — denna mer än personliga, den
ö/Wrpersonliga makt, som utgör »bandet»
— och vidare fastställt det väsentliga i
all religion såsom en tro och fordran på
det värdefullas i tillvaron räddning och
bevarande, sitter man med andan i halsen
och väntar, att det religionsfilosofiska
underverket skall utföras: att just gud skall
uppvisas vara den makt, som garanterar
värdet dess oförgänglighet. Men, nej,
underverkens tid är dock ohjälpligt förbi.
Höffding gör icke ens ett försök att låta
tron på. det värdefullas oförstörbarhet få
något fäste och hopp i och genom
förutsättningen om en gudomlig makt och hjälpare
ur den fruktansvärda förlägenhet, som
uppstår vid tanken på allt betingadts
förgängelse. Man kan af fullaste hjärta gifva Höffding
rätt däri, att hvad än det »värdefulla» ytterst
må vara, är det en fordran att det må
icke blott aktualiseras utan ock
konserveras. Och ingen, som något sysselsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
