Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Arnold Böcklin. Af Osvald Sirén. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i4
osvald siren.
den i ordets egentliga mening
öfverhängande faran. En synnerligen lycklig
komposition, där konstnärens fantasi
och naturkänsla ingått den intimaste
förening.
Flere förhållanden, af hvilka jag
antydt de väsentligaste, bidrogo till att
Böcklin småningom började längta bort
från Weimar. Hans själ hade en gång
för alla försvurit sig till antikens
gudomligheter, och dem kunde han icke dyrka
norr om alperna på samma sätt som
där borta i den eviga staden, dessutom
geniet egen. Dag ut och dag in
vandrade han bland ruinerna vid Napoligolfen,
vid Salerno och Pæstum, Pompeji blir
för honom en obeskrifligt njutningsrik
plats, här, i de förnäma husen med alla
deras förtroliga minnen af hvardagslifvet
och sedvänjorna under Italiens
glans-ålder, finner hans fantasi det stoff, den
stämning ocn värme, han förgäfves letat
efter i museernas kyligt uppradade
antiksamlingar. Men öfver hela denna antika
värld, som i hans medvetande åter tager
lifvets form och färg, ligger utbredd en
NEREID. I Schackska galleriet i Munchen.
hade han ju äfven genom sitt giftermål
förstärkt sitt personliga förhållande till
Italien. En vacker dag blir reslusten
honom öfvermäktig, han spänner renseln
på ryggen och begifver sig först till
Rom, därifrån fortsättande till trakterna
af Neapel och Capri, det forna
Stor-Grekland, där klimatet och folklynnet
mera än någon annanstädes i Italien
väcka minnen af det gamla Hellas.
Hade han vid sitt föregående besök i
Italien försummat de konstnärliga
studierna för de litterära, tog han nu
skadan igen med all den energi, som är
tung dager af förgängelsens vemod, där
blandas som ett drag af grafdoft i den
luft han inandas. Det är samma
han-döende höststämning som han mottagit
genom sina första barndomsintryck i
hemtrakterna, känslan af de
stormupp-fyllda dagarna, då gren efter gren
rycktes ned från den antika kulturens vidt
skuggande träd. För Böcklin får Italiens
klassiska tidsålder personligt värde
egentligen först i sin undergång. För honom
betecknar icke antiken såsom för de
flesta konstnärer en bild af harmoniskt
fulländade, nakna skönhetsdyrkare i linje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
