Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En svensk världsinstitution. Alfred Nobels stiftelse. Af Karl Warburg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVENSK VÄRLDSINSTITUTION.
563
flera gånger till mig, att han lämnat svenska
vetenskapliga institutioner uppdraget att utdela
prisen just därför, att han påträffat det största
procentantal ärliga människor i Sverige och
följaktligen förutsatte, att hans yttersta vilja
skulle här i Sverige iakttagas med större
redbarhet än annorstädes. — — —
Då, såsom nyss framhållits, doktor Nobel
ej plägade gifva utförliga bestämmelser för
utförandet af de förtroendeuppdrag han lämnade,
tror jag ej heller, att han närmare reflekterat
öfver, hur hans testamente skulle i detalj
till-lämpas. Åtminstone har han ej yttrat sig härom
till mig. — — —
Det belopp, som enligt testamentet bör
tillfalla hvarje pristagare, är däremot med full
afsikt åsyftadt. Af mina samtal med doktor
Nobel framgick alldeles tydligt, att han ej hyste
något som helst intresse för att gifva bort
småsummor till premier utan varaktig nytta för
någon. Hans önskan var — och detta framhöll
han ständigt — att bereda dem, som genom
ett arbete ingifvit löften för framtiden, ett så
fullständigt oberoende, att de därefter helt kunde
ägna sig åt sina uppgifter. Det var därför icke
blott de utförda arbetena han ville belöna, utan
lika mycket de lofvande anlagen han ville
bereda tillfälle att ytterligare utveckla sig.»*
De jämkningar och tillägg, om hvilka
representanter för de prisutdelande
samfunden, testamentsexekutörerna och
släktingarna enade sig, rörde väsentligen
följande punkter.
I stället för bestämmelsen att prisen
skulle tillfalla dem, som i angifna
hänseenden »under det forlupna året» gjort
mänskligheten den största nytta, hafva
stadgarna till föremål för belöning valt
i>de nyaste resultaten af verksamhet på
de kulturområden, som i testamentet
åsyftas, men äldre arbeten allenast i
händelse deras betydelse först under senare
tid blifvit ådagalagd».
* »Ett annat vittne, agenten Charles Wærn,
intygade, att Nobel till honom yttrat kort före
sin död: »Jag skulle icke testamentera något
till en homme d’action. En sådan utsättes
därigenom för frestelsen att upphöra att arbeta.
Däremot skulle jag gärna hjälpa drömmare,
som ha svårt att slå sig fram i lifvet.»–
Vidare bestämdes, att prisbelopp
kunde delas mellan två arbeten, som hvart
för sig ansåges förtjänta af pris, liksom
ock att pris kunde tilldelas personer,
som gemensamt utfört ett arbete och —
i händelse prisutdelaren så för godt
funne — äfven en institution eller en
förening (det sista åsyftade närmast det
norska fredspriset).
Därest ej priset något år ansåges
böra utdelas, kunde det reserveras till
nästa år, men om det ej heller då
användes, skulle det insparade beloppet
antingen läggas till hufvudfonden eller
afsättas till en särskild fond, hvaraf
afkastningen finge användas att
annorledes än genom prisutdelning främja de
ändamål testa tor ytterst afsett
(exempelvis såsom understöd för experiment och
forskningar o. s. v.).
För att fördela ansvaret och lämna
ett vidsträcktare initiativ hafva vidare
de olika priskorporationerna lämnat
förslagsrätt åt vissa utomstående personer,
antingen på grund af direkt särskild
inbjudan (såsom sker med
Vetenskapsakademiens och Karolinska Institutets pris)
eller på grund af bestämda
kvalifikationer (ledamotskap af vissa akademier och
vissa akademiska lärare).
Slutligen — och det är kanske den
viktigaste utvidgningen -— bestämdes,
att de prisutdelande korporationerna ägde
rätt att upprätta särskilda institut, hvilka
dels skulle biträda vid granskningen af
prisförslagen och dels verka såsom
själfständiga forskningsanstalter, som lämnade
de vetenskapsmän, hvilka skulle anlitas
för granskningen, tillfälle att utföra egna
vetenskapliga undersökningar till
utvidgande af deras erfarenhet samt
bibehållande och skärpande af deras
vetenskapliga omdömesförmåga.
De ursprungliga förslagsställarne i
fråga om dessa institut (professorerna
L. F. Nilsson och Otto Pettersson samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
