Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - A. U. Bååth. Af Hans Emil Larsson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. U. BÅÅTH.
571
verkligheten, men det temperament, genom
hvilket han såg den, var en frisk, kraftig,
varmblodig naturs, var mättadt med
medkänsla, var prägladt af aktning, ja vördnad
för det mänskliga, det personliga.
Man hade vid Bååths första
framträdande mycket att anmärka mot hans form.
Det var ej det gängse poetiska språket, de
poesiens skiljemynt, som löpa ur hand i
hand. Kraftiga, originela uttryck och
vändningar, breda penseldrag, sådana som då
de unga konstnärerna började använda i
motsats till föregående tiders utglattande af
alla öfvergångar. Han liknade den tidens
unga konstnärer ej blott däri att han var
friluftsmålare utan äfven i penselföringen.
Och de främsta bland dem liknade han
äfven i medkänslan med det sant
mänskliga. Kröyer väckte då strid och gick till
seger genom sina Italienska hattmakare,
sin Messalina och sina Skagenfiskare.
Men Bååths form hade äfven en annan
egendomlighet än de nya, kraftiga uttrycken.
Hans meter och rytm afvek från det
vanliga. De flesta af våra skalder ha hållit
strängt på stafvelseräkningen och den
noggranna symmetrien i värsradernas byggnad:
samma regelbundna omväxling af daktyler
och trokeer, af jamber och anapester. Bååth
fäste sig blott vid betoningen utan att räkna
stafvelserna. Och folk, som blott voro vana
vid den noga afräknade versen, funno
därför hans vers knaggliga. Det finns en
svensk skald från 1800-talets förra hälft och
midt som antagligen af samma orsak ej
blifvit så uppmärksammad som han förtjänar.
Det är Sturzenbecker. Han är en af
århundradets allra friskaste och originelaste
skalder, men han har föga omtalats som
sådan, och man känner honom numer
hufvudsakligen blott såsom den kvicke
följe-tongisten. Till och med i Warburgs lärobok
i litteraturhistoria står han bland
prosaföi-fattarna och ej bland skalderna. Men Bååths
dikter tvungo sig snart in i hans samtids
medvetande, och efterhand vunno hans
versformer äfven större smidighet. Jag tror
dock ej, att Bååth det ringaste i formelt
afseende påverkats af Sturzenbecker.
Däremot har den fornisländska och fornnorska
diktningen utan tvifvel satt sina spår i hans
versformer, liksom samma litteraturs prosa
påverkat hans språk. Till Bååths litterära
förtjänster hör äfven, att han försvenskat
den isländska ättsagan på ett mästerligt
BYST AF EDV. BRAMBECK (1893).
sätt, och hans studier i den isländska
litteraturen hafva äfven burit frukt i en följd
af kulturhistoriska skildringar af de forna,
nordboarnas lif och lynne.
De drag ur Bååths diktning, som jag
här sökt teckna efter hans första
diktsamling, göra sig gällande mer och mindre i
de följande. I »Nya dikter» (1881) kommer
en grupp erotiska dikter med, och i »Vid
Allfarväg» (1884) skärpas kanske
motsatserna mera än i de föregående. Men i
»På gröna stigar» (1889) riktar skalden
mera sin blick på det ljusa i lifvet, på dess
bärande krafter: skogen stänger synen för
de »sjukliga och gråa tankarna». Och i
»Svenska toner» (1893) får den nationela,
klangen öfvertaget, och särskildt iakttog man
här de poetiska repliker skalden gifvit på
de öfverord mot vårt land, som ljudit från
andra sidan Kölen.
Mellan de sista diktsamlingarna komma
två poetiska berättelser eller berättande
diktcyklar, »Marit Vallkulla» 1887 och »Kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
