Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - A. U. Bååth. Af Hans Emil Larsson. Med 2 bilder - Ur bokmarknaden - Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. U. BÅÅTH.
573
liustyp från våra dagar saftigt och med
humor. Det finnes landskapsbilder, mest
från västkusten, hvilka verka lika
omedelbart friluftsmålning som någonsin, och det
finnes en mängd dikter skrifna för särskilda
tillfällen, i hvilka dikter skalden målar en
tafla ur lifvet med tillämpning på den
anledning, som framkallat dikten, och det
finnes lifsbilder målade uteslutande för sin
egen skull, bilder ur lifvet i hemmet och
lifvet på gatan — alltid med en rik lyrisk
stämningsbotten.
Bååth är sålunda verklighetsdiktaren med
ett ideelt innehåll, målaren som ger taflor
och typer utan att resonera däröfver men
låter ideen framgå af tonen och stämningen.
Vi ha i vår litteratur två typiska skalder
af samma art, Anna Maria Lenngren och
Runeberg; verklighetssinnet hos Bååth är
detsamma som hos dem, om också ton
och stil och ideer äro olika. Också de
äro tecknare och målare. Och den genren
kommer helt visst alltid att bibehålla sin
lifskraft inom diktningen.
UR BOKMARKNADEN.
Carl G. Laurin: Konsthistoria. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söners förlag.
Författarens namn är välbekant för
Ord och Bilds läsare. Han har
synnerligast i de senare årgångarna varit en flitig
medarbetare och behandlat så olika ämnen
söm konstnärliga affischer, konstindustrien
på 1897 års utställning i Stockholm,
kulturländernas skämttecknare och
skämttidningar, Dreyfusaffären, Yvette Guilbert,
Anna Pettersson Norrie, konsten på
världsutställningen i Paris 1900 m. m. — alltid
på ett i hög grad lifaktigt sätt, i en stil
och en åskådning, som helt och hållet äro
författarens egna. Han hade genom dessa
uppsatser, redan innan hans konsthistoria
utkom, intagit en plats bland de
skriftställare i vårt land, af hvilka man ägde
rätt att vänta något i framtiden. Det kunde
vara lockande att skissera dragen af Carl
Laurin som essayist och kåsör — han
är i sina uppsatser alltid något af
hvartdera —, men vi skulle därmed komma på
sidan om hvad det här gäller, ty hans
konsthistoria är ett nytt uppslag i hans
verksamhet, fast länge och sorgfälligt
förberedt.
Dess genesis är följande: Författaren
anser, att konsten, i vida högre’grad än nu
är fallet, bör vara ett element i hela
folkets åskådning och lif och att den kan
komma till sin fulla rätt först då den ingår
i ungdomens uppfostran. I första rummet
fordras härför betraktande af konstens alster,
i andra rummet undervisning om dessas
historiska uppkomst och vägledning till deras
rätta uppfattande. Sina åsikter i denna
fråga har han utvecklat i broschyren
»Konsten i skolan och konsten i hemmet» (i
Föreningen Heimdals folkskrifter), och
genom grundandet och ledandet af
»Föreningen för skolornas prydande med
konstverk» har han gjort en högst
beaktansvärd insats till realiserandet af sitt
framtidsprogram (se härom J. Kruses uppsats
»Om bildande konst och uppfostran» i vår
föregående årgång).
Redan innan denna förening trädde i
verksamhet hade hr Laurin sammanbragt
en betydande samling mönstergilla
fotografier af konstverk, belysande konstens olika
hufvudepoker, hvilken förärades till ett
flickläroverk i Göteborg, och till denna
författat en förklarande text, utgörande en
kortfattad konsthistorisk öfversikt, lämpad efter
bildmaterialet. Då denna bildsamling och
denna textbok förelågo färdiga, hade hr
Laurin i själfva verket undangjort en god
del af förarbetet för sin konsthistoria, och
det är helt naturligt att han i detta
sammanhang kom på den tanken att fylla den
länge kända saknaden af en konsthistorisk
handbok på svenska språket.
Det är redan glädjande, att ett sådant
arbete af det föreliggandes omfattning (648
sidor) — det första i sin art af svensk
författare — funnit en förläggare, som icke
lämnat några kostnader osparade för dess
utstyrsel och dess illustrerande i en sällsynt
rik skala, men på samma gång genom ett lågt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
