Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Johan Nordenfalk. Af Robinson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
ROBINSON.
honom — och inga nya ord mer få vi
höra från dem. Våra svenska förluster
ha, särskildt ur ifrågavarande mansålder,
varit ofantliga under de senaste sex åren.
De började, som vi alla minnas, den 21
september 1895, då Viktor Rydberg,
Nordenfalks hjärtevän framför andra,
gick ur tiden; och i år är manfallet,
tyckes mig, tätare än någonsin.
Af dessa anledningar har nu lotten
att tala fallit på en ganska svag stämma.
Därtill kommer, att personliga skäl göra
mig tveksam inför konstgreppet att
genom högre tonlägen förstärka stämman.
Ty jag fruktar, på grund af mångårig
erfarenhet, att han, den ädle
hädangångne, skulle aldrig gillat sådant, när talet
gällde honom. Nordenfalk var i slika
mål en svårtillfredsställd finsmakare, och
icke blott genom individuel utan i följd
af hela tidsskedets anläggning. Han
tillhörde en idealistiskt ömtålig
generation. Minnesglansen kring så månget
stort namn ur några föregående släktled
hade i de dagarnas ynglingakrets bragt
upp fordringarna på oss själfva kanske
något högre, än för flertalet varit det
fullt önskvärda. Vi voro en bragd- och
snilledyrkande tids senfödda arfvingar,
för hvilka så att säga luftlagret hunnit
bli alltför subtilt uttunnadt och dem ännu
ej själftillit och växlarna på något slags
radikalt ny framtid lärt att djärft
marschera pä. Denna ungdomsskara var i
det hela så olik nutidens praktiskt
förutseende och förutgripande släkte som
möjligt. Och om ynglingen Johan gäller
nog detta ändå vissare än om flertalet
af hans studieidkande samtida. Han såg
ju snarast ut som danad till yngling för
all sin lefnadsdag! Ingen, hvarken han
själf eller hans vänner, upptäckte redan
då något af förebåden till hans
flerfaldigt gagnerika, jämnt och energiskt
skötta allmänna och enskilda värf från
och med de mognare mannaårens inträde
och ända till sjuttiårsåldern. Ingen skulle
väl åtminstone fallit på den tanken att
spå om den alltför känslige unge
mannen, att en gång den allra märkligaste
minnesvården af hans medborgerliga
verksamhet — restaureringsföretaget med
Konstakademiens fastighet och fonder
— komme att visa sig vara en
oomtvistlig bragd af ekonomisk förtänksamhet
och klok, tålig omsorg.
När man nu dessutom vet, hur
Nordenfalk, den ytterligt ömtålige, bland allt
annat pröfvande, måst för detta sitt
senaste lifsarbetes skull gång efter annan
täfla med själfve Hazelius om
hedersnamnet »den store tiggaren», så ökas
förvåningen. Den försynte, ja till och
med blyge Johan Nordenfalk var
emellertid på senare årtionden en verklig
expert i detta slags inländska
beskickningar. Våra jämförelsevis få
konsthyllande millionärer hade kommit i vanan att
af honom helt enkelt tacksamt mottaga
förtroliga meddelanden om, hur och när
något deras kraftiga biträde tarfvades
och kunde göra mesta gagnet.
Frånvaron i hans väsen af hvarje tecken till
själföfverskattning synes äfven här —
liksom i allt hans umgänge med privata
vänner — hafva verkat oemotståndligt.
Och hvem bland dessa senare kan
länge undra därpå? Han behöfver ju
blott för en sekund erinra sig allas vårt
intryck af vännen Johans blidt strålande
ögon, hvarje gäng någonting sakligen
önskvärdt så helt upptog denne, att han
för den skull i älskvärdaste mening
förbisåg sin egen person och vi andra rönte
en plötslig ifver att om möjligt tänka
lika med honom i hans sakfråga, hur
knapphändigt han än torde för tillfället
lyckats utreda den. I argumenteringen
låg sällan själfva det vinnande, utan just
i denna så okonstladt hofsamma men
tillika så varma personlighet — som
»förbisåg» sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
