Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Politisk begreppsförvirring och dess orsaker. Ett svar på civilingenjören Per Hallströms anfall. Af docenten d:r John af Klercker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 JOHN’ AF KI.ERCKER.
gelsk syn» och » adoptiv-jingoism». Såvida
han själf sitter inne med sakkännedom på
området, har han icke ansett nödigt att
framvisa ens så mycket däraf, att det kunde
motivera den öfvermodiga ton, som
behärskar det hela. Jag beklagar, att hr H.
därigenom för all framtid afklippt
möjligheten till en saklig diskussion oss emellan
i en fråga, som ligger oss båda om hjärtat,
och där ett meningsutbyte inom de
gränser, litterära umgängesformer samt
vetenskaplig metodik och tankelagar sätta,
möjligen kunde ha ledt till någon vinst för
frågans utredning1.
Att här anföra eller i detalj försvara
mig mot de epitet, hvarmed hr Hallström
hedrat mig och alla de andra, som hysa
en annan mening än hans i ämnet, därtill
har jag hvarken tid eller lust, och därmed
vore ingen betjänad. Själfva saken är mig
för viktig, och jag har nedlagt alltför
mycken tid och arbete på dess utredande, för
att jag skulle vilja bedrifva den onekligen
inbjudande sporten att i polemiskt syfte
gripa de talrika uppslag till ironi eller
sarkasm mot honom själf, hvaraf hans
opus-culum öfverflödar. Det finnes så mycket
mindre anledning därtill, som tidskriftens
läsare själfva varit i tillfälle att härutinnan
draga sina slutsatser. En hänvisning till
särskildt sidorna 496 — 499, där den
»litterära» tiraljörelden knattrar som starkast,
må vara tillräcklig. Uppriktigt, Hr
Civilingeniör, på hvilkendera sidan skola vi
tala om den »ilskna begeistringen» ?
Däremot anser jag mig böra sysselsätta
mig, dels med hr Hallströms sätt att citera
och att relatera fakta, dels med några
allmänna principiella frågor, som i hans
uppsats framkastas.
Det kostar onekligen någon möda att
i dessa principfrågor framleta författarens
verkliga mening. Detta sammanhänger med
uppsatsens formella brister, dess talrika
själfmotsägelser och anakoluter. Om jag
dock gör ett sådant försök, så sker det
af hänsyn till skyldigheten att taga fasta
på det möjligen värdefulla, som kan finnas
äfven i en ohöflig motståndares argumen-
1 Ehuru jag således icke kan inlåta mig på
någon sydafrikansk polemik med hr H., som
öppnat strid på ett sådant sätt, vill jag gärna med
litteraturupplysningar tillhandagå hvar och en som
själf önskar bilda sig ett omdöme i denna
viktiga fråga.
tation eller apologier. Jag gör det äfven,
emedan jag i slika fall, i motsats till förfis
tillvägagångssätt gentemot 111ig och mina
meningsfränder, följer den engelska regeln
om »fair play», och endast vill diskutera
med motståndaren hvad jag tror mig
förstå, att han menar, men icke klart förmått
uttrycka. Dessutom förutsätter jag,
fortfarande i motsats till förfis krigföring, att
han i själfva principfrågorna ledes af
respektabla motiv och tror sig ha rätt i sak.
Hr H. betonar nämligen flerstädes och med
styrka såsom sin uppfattning, att
ståndpunkten i frågor som dessa uteslutande
bör bestämmas af känsla och tro, men icke
af kunskap. Därvid förglömmer eller
fastmer ignorerar han visserligen den för
vetandets alla områden längesedan fastslagna
grundregeln, att tron på hvad man icke
vet är ett privilegium, som förbehålles den
ortodoxa teologien och på alla andra
gebit är otillständig och förkastlig. Eller,
för att tala med Christopher Jakob
Boström1, han »betänker icke, att äfven
forskaren alltid har sin tro, ehuru han ieke
har nog oblyghet att i vetenskapen låta
honom betyda något». Men jag vill dock
icke tillskrifva detta någon defekt i hans
sedliga medvetande, utan därför antaga en
ursäktligare grund.
I konsekvens med denna sin ståndpunkt
afhåller hr Hallström sig också i regeln
från direkta hänsyftningar på bestämda
delar utaf min af honom bekämpade
uppsats. När han dock på några ställen i
polemiskt syfte citerar eller refererar mig,
sker det emellertid på ett sätt, som jag
icke kan låta passera oemotsagdt.
På sidan 496 finna vi: »hr J. af
Klerc-ker har icke nog starka ord att uttrycka
sin afsky för deras »bondelist»,
»bond-slughet» m. m. Man skulle nästan kunna
tro, att odling af spannmål och
boskapsskötsel äro vanärande yrken, som för evigt
döma sin man utan andra indicier skyldig
till hvilket brott som helst». Anföring
inom citationstecken betyder numera i
litteraturen, att det citerade ordagrant finnes
i originalet, och vid anföranden i oratio
obliqua föreligger skyldighet att återgifva
originalets andemening. I min uppsats
förekommer nu icke ordet »bondelist», och
1 Skrifter af Ch. J. Boström, del 3,
Norrköping 1901, p. 65.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
