Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Genmäle till herr John af Klercker. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<528
PER HALLSTRÖM.
förutsättningar. Där behöfs det, utom sträng
sanningskärlek och opartiskhet, psykologisk
gissningsförmåga, fantasi, stort hjärta, stor
och bred personlighet och mycket annat.
En historiker måste också vara diktare;
liksom brahmankvinnan i Goethes »Paria»
måste han ha fått den gåfvan, att tidens
och strömmens glidande stoff, fångadt af
hans händer, förstelnas till en kristallsfär.
Löser allt sig i droppar igen och rinner
genom hans fingrar, kunde han så gärna
ha låtit det vara, där det var. Docenten
i botanik, D:r John af Klercker förefaller
icke mig ha naturlig fallenhet för historia.
Kanske tror han det heller icke själf, utan
vill nöja sig med den anspråkslösare rolen
att vetenskapligt samla stoff för sådan.
Äfven denna kräfver dock mycket. I
föreliggande fall är den ännu omöjlig att
fullständigt utföra. Lika litet som en zoolog
kan dissekera ett djur i fullt språng, lika
litet kan äfven en med god vilja utrustad
man under ett pågående krig, då den ena
partens röst är kväfd och den andras
upphetsad af lidelse, i de flesta fall med den
ringaste säkerhet afgöra, hvilka
anklagelser som äro sanna, och hvilka som äro
falska. Det finns godt om beskyllningar
på båda sidor, och att Docenten D:r John
af Klercker endast upptar den enas, ökar
icke hans auktoritet.
Nej, här är icke fråga om
vetenskaplighet, här är bara fråga om journalistisk
ifver att vara först på fältet och möjligen
skrifva »boken för dagen».
Därmed har jag sagt ungefär hvad som
är att säga angående min kränkning af
författaren till »Boerpolitik» och den höga
oantastlighet, hvari han insvept sig. Jag
ser ingen anledning att låta drifva mig till
pedanteriet att upprepa, hvad jag läst i
saken (betydligt mindre än han för öfrigt),
utan anser att min uppsats, så allmänt
hållen som den var och ville vara, alls
intet dylikt stöd behöfver. Antagandet
att jag ur »elementarböcker» hämtat den
ytterst enkla historiska insikt, som berättigar
till att dra på munnen åt Docenten D:r
John af Klerckers utflykt mot hugenotter
och »watergeuser», är obefogadt. Det skulle
visserligen för tillfället ha varit tillräckligt,
men om den berörda historiska epoken har
jag läst kanske mera än Docenten D:r J.
af Klercker och säkert har jag förstått den
bättre; den har nämligen intresserat mig.
Hans föreställning att jag förbluffats, som
inför en paradox, af de enkla truismerna
i hans reflexioner, är också oriktig; det
var sammanhanget med boerna och
känslostämningen som förvånade mig, liksom nit
hans oförfärade mod att försvara äfven
denna ohållbara ställning.
Nu till känsiosidan i min uppsats!
Docenten D:r John af Klercker antar,,
att jag besjälas af en allmän rättskänsla,
»förbunden med den oreflekterade
sympatien för den mindre af två hundar som
slåss». (I förbigående sagdt, en mycket
vanlig anglo-amerikansk tidnings-kliché detta
om hundarna!) Ja, det är mycket riktigt.
Den sympatien har jag, ty det finns något
som låter mig ana, att den mindre hunden,
ifall han är oproportionerligt mycket mindre,
icke varit den verkligen anfallande, hur än
det yttre förloppet af grälet kan framställas.
Om han, när han finner striden oundviklig,
söker draga fördel af offensivens
öfverraskning, förändrar det ingenting i denna
sannolikhet. Den store Mommsen, som har
så varma och vackra ord för sarnniternas
dödsstrid mot Rom, har äfven uttalat sin
beundran för boerna, åtminstone såg jag
det senare uppgifvas i en engelsk
tidskriftsuppsats.
Däremot är det icke riktigt att tillskrifva
mig en »betydligt egoistisk instinkt att
hålla med den mindre, emedan vi en gång
. . . skulle behöfva påräkna samma
sympati från andra». Jag skref följande: »Vi
få icke heller hålla tillbaka vår sympati
för det folk, som till sista man i vapen
häfdar sin rätt att styra om sitt eget hus,,
vi kunna en gång behöfva den sympatien
från andra.» Sympatien är här närmare
bestämd, och eftersatsen ej en motivering,
blott en vädjan att tänka sig i boernas,
ställe och så bättre fatta värdet af
medkänslan.
Låtom oss nu öfvergå till klagomålen
öfver mitt sätt att citera! Som vi strax,
skola se, finns det ingen svårare konst,
men jag tror mig dock icke ha begått
synnerligen stora fel.
Först ordet »bondelist», som Docenten
D:r Jolin af Klercker aldrig användt. Han
har i stället förälskat sig i »bondslughet»,
då och då, troligen af formela skäl,
omväxlande med »knipslug». Jag får här ta
på mig ansvaret för felcitat, i föreliggande
fall föga betydande, helst jag snart finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
