Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
Tor Hedberg: Giorgione. Antonios frestelse. Två
dramer. Stockholm, Albert Bonniers förlag:
Tor Hedberg har efter lång tystnad
publicerat två dramatiska dikter, af hvilka
särskildt den första, Giorgione, gömmer
partier af mycken lyrisk glans. Hjälten är
här konstnären, för hvilken lifvet tett sig
som en fest, ett dukadt bord med alla
njutningar som bräddade fat inom en
armslängd. Skönheten har varit Giorgiones gud.
Han har dyrkat den i Venezias
månskensnätter, i lagunens skvalp, i lutornas sång
och i sin älskarinna Silvia. Men så
komma olyckorna och slita undan
skönhetsmasken från lifvet, och den stora tomheten
gapar bakom . . .
Se, öfver jorden, sträckt på kvalfullt läger,
går fram ett mörker, mörkare än nattens,
och dödar allt hvad förr mitt öga tjusat
af lif och skönhet, växer öfver himlen
och släcker stjärnorna.
Det är ett drama om hur allting
vissnar och om d$n skrämsel för intigheten,
som ligger på botten af hvarje
människosjäl, ett drama om höstkylan i lifvet —
liksom det efterföljande i mycket handlar
om vårfrosten, om det som knäcker
hjärtats första blommor. Hufvudintresset
knyter sig lika litet till Giorgione i det första
som till Antonio i det andra dramat: det
är kvinnorna, Silvia och Teresa, som ha
de djupaste och mest bärande orden att
säga oss. Silvia är älskarinnan, som
knäfaller för sin egen skönhet. Det är hennes
makt, hon bär den som »en dyrbar
fursteklädnad», genom hvilken hon skiljs från
»den hop, som släpar fram sitt lif i
gränderna», och det är en förtviflan till döds,
när hon märker hur denna fursteklädnad
håller på att falna:
Nu slits den sönder, och ett hemligt jag,
ett fult, förnedradt, like till de sämsta,
framsticker sina knotor, blottar mera
för hvarje dag min skam. —
Hon hatar bilden på duken, som stulit
hennes drag och som skall lefva
beundrad och åtrådd, när ingen längre har ett
minne af modellen. Hon är ett intet;
hennes jag finns icke, endast hennes skönhet,
och den är världens lika mycket som
hennes.
Teresa (i Antonios frestelse) är
kvinnan nyss vaknad, kysk och rörande och
dock fullblodig i sitt kärleksrus. När Silvia
förtviflad söker efter det som hon kan kalla
sitt eget, det som icke skall vissna, har
Teresa ingen annan åstundan än att glömma
sig själf och med själ och kropp gå upp
i sin älskade:
Jag lefver blott af längtan att fa gifva
mig själf, mitt lif, min själ soin bränner mig,
min kropp som blott är min, då den är hans . . .
Hon sviks, och hennes lif är plundradt
af det som för Juan var ett äfventyr. Det
är en bruten kvinna, fast ännu halft ett
barn, som söker sitt skydd hos Antonio.
Denne har i sin ordning älskat henne som
han älskat hennes mor, och kallar sig själf
en spillra. »Låt spillran bära dig, tills
stranden tar dig mot», säger han. Någon
annan tröst har han icke att gifva. —
De bägge små dramerna förtjäna att
läsas mer än flyktigt och en gång. Hur
högt Tor Hedberg kan nå i poetisk styrka
ser man i Giorgiones slutscen, hvars
svingande och lidelsefulla patos rycker med som
crescendot i en sorgmarsch. Men äfven
Silvias repliker hafva ståtliga ställen, och
länge minns man Teresas vackra och
rörande gestalt. — B. H. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
