Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<634
PER HALLSTRÖM.
Per Hallström : En veneziansk komedi.
Stockholm, C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.
I företalet till Caliban berättar Renan,
nur han nedskref dramat på Ischia »under
morgonstunder, då vingårdarna voro
betäckta med dagg och hafvet låg ljust och
vattradt». »Den filosofi, som födes under
sådana hvilans timmar», tillägger han, »är
en filosofi för cigaler och lärkor, hvilka
väl aldrig tviflat på att solljuset vore en
fröjd, lifvet en härlig gåfva och jorden ett
förtjusande hemvist för alla lefvande.»
Jämför nu dessa ord med Isottas sista replik i
En veneziansk ko7nedi: »Detta är icke
en värld att fylla med dumheter och
ovänliga påhitt. Det är en värld att göra det
bästa möjliga af och njuta sin ungdom i
och se fjärilarna slå volter i luften, medan
blommorna äro friska, och höra cigalorna
spela.» Hur är icke tonen densamma!
Blott när man lämnat grubblets och
dimmornas land bakom sig, kan man i några
lyckliga stunder se lifvet på detta sätt.
Det är söderns luft och månskenet i
lagunstaden som narrat Thanatos’ författare att
gifva oss denna yra komedi, sprudlande af
gratie, kvickhet och öfverlägset humör.
Själfva uppränningen är hämtad från
en novell hos Matteo Bandello, en
afBoc-caccios efterföljare. Dessa comedies of
errors med förväxlingar och qui pro quo’n
ha ju vidlyftiga litterära anor särskildt hos
italienarna. Häraf har nu Per Hallström
spunnit hop sitt skimrande stycke, där allt
det plumpa och jordbundna är fejadt
undan eller lyft upp och spoladt af humorns
rensande luft. Det finns ingen tyngd; allt
löser sig i ett dansande gäckeri med
dumheten, inbilskheten och hjärtnupenheten, i
en munter och oförvägen lek med tillvarons
alla lekar. Tårarna hinna knappast fram
ur ögonen, förrän skrattet är där, och icke
ens när det ser allvarsamt nog ut för ett
par af dramats personer, näns döden
komma med sin svarta skugga midt upp i
allt det lefnadslustiga. Det finns värjstötar
och fängelse och höga rättvisan, men såren
läkas, och fångvaktaren är så gemytlig som
bara den gamla goda tidens fångvaktare i
sagorna voro. Och hos höga rättvisan är
det allmänna åklagaren som får de största
skälen att beklaga sig.
Allt detta sprittande och frigjorda, som
bär upp stycket, är förkroppsligadt i fru
Isotta, Anselmo Barbadicos hustru. Hon
är ett litet mästerverk af sundhet och
lifs-styrka och af det mest smittosamma humör.
Man kommer att tänka på de unga
öfverlägsna kvinnor, som Shakespeare älskade
att gifva lif af sitt lif vid den tidpunkt,
då hans lycka stod på sin middagshöjd
och hans geni sprutade gnistor.
En syster till Beatrice i Mycket väsen
för ingenting och Rosalinda i Som ni
behagar, har Isotta samma slagfärdiga
tunga, samma oförskräckta tro på sin egen
styrka att reda sig ur tillvarons härfvor,
samma oförvillade hjärta, samma
tankeklarhet och svn på det komiska. Skrattet är
hennes rätta lifsluft. Den kan förefalla
en smula kylig emellanåt, men värmen finns
där, om också latent. Hon älskar sin man,
äfven när hon genomskådar alla hans
löjligheter, liksom hennes väninna Lucia älskar sin,
och den moralkaka de besluta att gifva sina
respektive äkta hälfter är sur att bita i, men
icke förgiftad. De vilja hämnas, men mest
för att få förlåta och skratta litet i mjugg
ät det stora klumpiga och godtrogna djur,
som mannen är. Det är några af Adams
skötesynder som piskas med silkesnärtar
genom komedien, och sällan har det
spefulla Evaskämtet haft en skickligare
advokat än det roat Per Hallström att vara här.
Kvinnornas lek med männen blir som
sä-desärlornas lek med kattor. Man förstår
den, när man ser och hör de trefliga
dödsfienderna Bembo och Barbadico. Deras
inbilskhet har så långa öron, att de mer
än väl behöfva bli klippta. En annan
manlig figur, Benedetto Torso, advokaten med
sin ständiga fruktan för »förhastade
slutsatser» och sin vördnad för den egna
rösten, är också ovanligt illa åtgången och
ovanligt muntrande.
När detta skrifves har dramat ännu icke
gått öfver scenen, men det står på
Dramatiska teaterns säsongprogram. Åtskilligt
af det gnistrande intrycket vid läsningen
kommer väl att glida förbi en teaterpublik,
men handlingens fart och den lustiga
intrigen äro, bara de, tillräckliga att rycka
med. Det Stockholm, som vill skratta och
beundra en kväll utan att morgonen därpå
behöfva se snedt på sig själf för sitt skratt
och sin beundran, skall njuta af denna
spirituela inbillningslek i fyra akter, af alla
dessa
»leende och ljusa spökens
tropp med månens glans i minen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
