Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
635
muntra, lätta liksom rökens
dans på sjunkna glödruinen.» —
B. H. B.
Sofie Elkan (Rust Roest): I fågelperspektiv.
Stockholm. Albert Bonniers förlag.
Fru Sophie Elkan har under
ofvanstående titel sammanfört ett dussintal noveller,
valda ur äldre samlingar. De gifva oss
inga märkvärdiga synpunkter på lifvet, men
flere af dem äro fängslande, och de äro
berättade i en diskret och affektionsfri stil,
som gör ett behagligt intryck. Med
sordin kallar författarinnan en af sina böcker,
och titeln kan användas om det mesta af
hennes produktion. Det dämpade i
föredraget säger oss icke, att det är ett
temperament utan lidelse som talar, men
lidelsen slår sällan ut, den blir till en vacker
och vemodig sympati med allt lefvande och
någon gång till en bitter känsla öfver
»tillvarons orättvisor» och en stillsam protest
mot ödets nycker. Resignationen kommer
gärna fram i hennes diktning. Det ligger
ofta öfver den något af stämningen från
en gråvädersdag mot hösten med mild men
tung luft . . .
I den här anmälda samlingen sätter jag
Den lille postiljonen högst. Det är
historien om en olycklig människa, som icke
vill tro på sin olycka, som, trots allt,
hoppas, att det hela är en elak dröm, som
måste försvinna, skakas bort genom en
viljeansträngning. Själfupphållelsedriften blir
en själfsuggestion, som täpper till hennes
öron för allt utom hvad hennes egen
lidelse hviskar. Men så kommer ödet och
blåser omkull hennes fantasibyggnad som
ett korthus, och med alla lyckodrömmar
undanfejade får hon ändtligen det lugn,
som blott vinnes inför det, som icke står
att ändra. — Det är i denna skildring en
intensitet, som griper så mycket fastare
genom berättelsens diskreta och
behärskade stil.
En liten historia utan namn ger oss
två människolif i en episod, ett samtal
upp-snappadt i en järnvägskupé, och äfven här
slår lifvet emot oss som en kall pust af
obarmhärtighet och af domslut, från hvilket
icke gifves någon vädjan. Ensam är en
varmhjärtad interiör, som predikar trösten
att glädjas åt andras glädje, och Julvaka
och Hennes kosack böra nog finna en
tacksam publik Psykologien i Doktor Jo
sef är rolig och träffande.
Det finns hos författarinnan ingenting
bländande, ingenting som verkar blixt.
Hennes talang lefver på ett samvetsgrant
och ingående studium och har ofta något
bundet öfver sig. Den bullrar aldrig. Den
predikar sällan. Den litet matta timbren
i hennes röst rycker icke genast med, men
den inger förtroende, och om man lärt sig
att hålla af den, märker man, att den icke
saknar utsökta tonfall. Fin och försynt
var Rust Roests konst från sitt första
framträdande, och ingen ångrar bekantskapen
med den, äfven om den icke hör till de
möten i lifvet, som man minns längst. —
B. H. B.
Axel Lundegård: Sturz. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
I preludiet till ofvanstående
dramatiserade tidsbild, där de handlande personerna
presenteras af författaren, utbyta två af dem,
Sturz och diktaren Ewald, några delvis
mycket förståndiga litterära funderingar. Men
så kommer talet in på kritiken. Den blir
kallad litteraturens partie honteuse, och man
får veta, att den i själfva verket är alldeles
öfverflödig. En god skriftställare behöfver
icke »en quidams lilla stämma», när han
tadlas eller berömmes o. s. v.
Det är Sturz som får hålla denna
märkliga oration, och författaren är artig nog
att icke afbryta honom. Men jag undrar,.
0111 det icke hade varit klokare att ta
honom i rockärmen och söka förmå honom
att tala litet tystare. Nu får läsaren strax
i början tvifvel om hjältens goda hufvud,
och den Sturz, som följer i dramat, har
icke råd att umbära något af vår sympati
och vårt öfverseende. Den lilla tidstaflan
från det upprörda året 1772 i Danmarks
historia har till bakgrund
sammansvärjningen mot Caroline Mathilde, hennes,
Stru-ensees och drottningpartiets fall. Till detta
sista hör då vår hjälte, om det namnet
kan användas om honom. Ty aldrig har
väl den moderna kompositionen af tvifvel,
ångest, all handlingskraft dödande
reflexionssjuka satt ett sådant rekord som denne
ynkrygg med hans eviga vägande mellan
ja och nej, för och emot, alla hans
själs-vridningar inför det minsta afgörande steg.
I det ofvanberörda preludiet får kritikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
