Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636
E. H. B.
också förebråelser — jag tror det .är Ewald
som talar — därför, att han går till verket
med allt för knappt kunskapsmått. Jag
erkänner, att den historiske Sturz är mig
■obekant, men jag har ingenting med honom
att skaffa; det är dramat som skall fånga
intresset och som här icke gör det. Man
förvånar sig öfver att hans lilla
handlingskraftiga fästmö Sara behöfver bela fyra
a.kter för att släppa honom. Som motsats
till detta par, Sturz och Sara, är ställdt
paret Marie-Louise, Saras syster, och
hennes älskade, kapten Bech. Här äro
ro-lerna omvända. Det är Marie-Louise som
är den drömmande, hon har syner och
hallucinationer, men hon har också ett
blod, som, halft mot hennes vilja, slungar
henne i armarna på Bech, en rå och
själlös man, som fångar henne rent fysiskt.
Men äfven detta förhållande brister sönder
till sist, och när ridån faller, äro de bägge
systrarna ensamma igen. »Din älskare var
för mycket kvinna, min var för mycket
man», lyder Marie-Louises och dramats
slutreplik.
Författaren har gifvit oss några
människolif i situationer, som skala af dem alla
■omhöljen och tvinga dem att visa sitt
innersta. Flera af episoderna äro verkligt
effektfulla och borde kunna göra sig
sceniskt. Af styckets bipersoner fäster man
sig vid den gamle cyniske höknäbben
Rantzau, som har några kraftiga repliker, och
vid Ewald i den hvassa och gripande
scenen med Sturz. — Stilen är, som alltid
hos hr Lundegård, flytande och
välklingande, men slätstruken. Det är utan
tvifvel en fullt riktig anmärkning som
Sturz (i preludiet) gör mot den litterära
pastichen, som vill fånga ett tidslynne
endast och allenast med några tillsnirklade
glosor. Men man får därför icke skrifva
allt för »renodladt». Tidsfärgen får icke
alldeles åsidosättas. Här förekommer den
bra sparsamt, och det är en förarglig
anmärkning man kan göra mot dramats figurer
i allmänhet, att de så lätt låta återföra sig
hvar och en till en enkel egenskap och
därför verka mera som språkrör än som
varelser af kött och blod. —
B. H. B.
Wilhelm Ekelund: Syner. Alb. Bonnier, Stockholm.
Det är Wilhelm Ekelunds andra
diktsamling som ligger framför mig; den första
synes — att döma af några aftryckta
recensionsbitar — hufvudsakligen blifvit
uppmärksammad af en trängre krets af skaldens
vänner och provinsbor, skåningarna, som
den äfven beredt mycken tillfredsställelse,
åtminstone betecknas den af några bland
deras tidningar såsom »ovanligt god»,
»mogen» och »kraftmedvetet lugn». Jag har ej
varit i tillfälle att läsa provinskritiken öfver
denna senare samling, men det finnes ju
skäl att förmoda, att en skaldeyngling som
hr Ekelund just i afseende å mognad och
kraftmedvetet lugn gått märkbart framåt,
sedan han utgaf sin förra bok. I sådan
händelse måtte dock genomsnittsnivån för
poetiska alster i afseende å kraft och
mogenhet vara ovanligt låg där borta på
slättbygden, ty just dessa egenskaper
karaktärisera minst af allt hr Ekelunds vers.
Men de äga andra lika värdefulla förtjänster.
De gifva ofta vackra och omedelbara
uttryck åt ett ovanligt känsligt sinnes
stämningar. Där sjunger i flere af dem en vek
själ, utan kraft och utan målmedveten
sträfvan, det hvilar öfver dem stundom
något af skymningens färglösa, monotona,
men dock så poetiska slöja. Och detta
trots all den rikedom af färger och
nyanser skalden slösar! Det plägar så hända
för ovana målare: de många färgerna döda
hvarann inbördes. Denna nyansrikedom
blir tröttande, isynnerhet då man som hr
Ekelund nästan uteslutande beskrifver och
målar i sin dikt. Hufvudparten af hans
motiv äro hämtade från den evigt enahanda
skånska slättbygden i skiftande belysningar
och stämningar, hälst sorgbundna.
I sina landskapsmålningar använder
skalden med förkärlek orimmad vers, d. v. s.
han radar orden under hvarandra i stället
för bredvid hvarandra, någon annan
väsentligare formel skillnad förefinnes icke mellan
de inströdda prosastyckena och verserna.
Såsom vanligen fallet är, har denna metod
äfven här förledt skalden till ett öfverflödigt
användande af fullkomligt onyttiga ord och
förkonstlade vändningar, hvilka endast
tjäna till att försvaga och fördunkla
stämningsinnehållet. Den unge diktaren borde
oftare minnas, att lyrikens teknik i själfva
verket är att hoptränga — vill man måla
landskap på vers (ett mycket vanskligt
experiment) måste man framför allt äga
förmågan att med få koncentrerade ord gifva
stämningen i naturen, mera antydande än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
