Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Osvald Sirén - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
637
utförande. Det senare tillkommer ju
poesiens syskonkonst. För öfrigt har hr Ekelund
själf sagt visa ord härom i den strof han
diktar, då han en morgon rullar sig på
hafsstranden:
Ord! Hur fattiga!
Hur vanmäktiga!
Hur döda!
Hur gråa!
Hur tunga!
(Det var skaldens afsikt att måla hafvet.)
Detta stoiska ordförakt borde han med så
mycket större skäl lägga sig allvarligt på
hjärtat, som han utan tvifvel äger lofvande
anlag till verklig lyriker. Hör blott några
små strofer, de visa hvad han kan!
Nu sjunges Maj i gård och by,
nu löfvas takens brätten,
och bleka stjärnor stilla gry
i vårglans öfver slätten.
Det kvällas tyst, på skuggsval gård
sig skymningsdunklet sänker,
och bakom löfvets skära bård
en nytänd måne blänker.
|ag vandrar hem längs åsens krön,
när djupblå skuggan sträckes
af snårig hassels täta spön
och aftonskenet släckes.
Där nere stiger bygden fram
ur skymningsblåa skogar,
och dämpadt ljuda sång och glam
från lek i lund och logar.
O—d S—n.
Johan Böjer: Moder Lea. Roman. Kristiania,
H. Aschehoug & C:o.
Det tecknar sig nästan till att
tendensböcker komma på modet äfven uppe hos
oss, och så godt är det, ty den försiktiga
afhållsamheten från att i skönlitterära
arbeten inlägga en tydlig mening, en uttalad
vilja kan ofta grunda sig på ett slags
bond-blyghet, som ängslar sig för att bryta mot
den estetiska etiketten. En diktare kan
kosta på sig att uppträda som predikant
utan att frukta förväxling med kolportörer
och utan att svika Apollos altartjänst.
Om det ingår i ens yrke att läsa
romaner, känns det som en hugnande
vederkvickelse att efter genomstuderandet af
alla dessa poetiskt besjälade eller
kälk-borgarenkla, konstnärligt utförda eller
fa-brikstillverkade redogörelser för erotiska
förvecklingar, hvilka bilda den kolossala
majoriteten af ens pensum, möta en bok
med högre utsiktspunkter och vidare
horisont, en bok som har något att förkunna
ur en personlighets åskådning och kraf.
Antingen man känner sig medryckt till
instämmande eller retad till kritik, ger en
ett dylikt arbete fäste under fötterna och
väcker en till funderingar öfver det
väsentliga i tillvaron.
Troligen skall det förefalla misstänkt,
då jag erkänner, att »Moder Lea», som
gifvit anledning till ofvanstående yttranden,
i mycket synes härstamma direkt från Zola
dernière manière. Ty man har i friskt
minne, hur fullständigt denne storartade
romanbyggare hade förlagt sitt geni, när
han sammanskref de svårlästa och
monstruösa evangelieluntorna öfver fruktsamheten
och arbetet. Men det bör skyndsamt
nämnas, att norrmannen icke har dränkt
sin diktargåfva i sambällsutopiernas hvirfvel
och icke komponerat sin roman på
grundvalen af statistiska tabeller. Han är
djupgående skildrare såväl som varm apostel,
och hans bok rymmer helgjutna bilder af
det mångfacetterade lifvet, det inre mer
än det yttre, icke den karikatyr, som
uppstår, när en enda lifsfaktor skiljes af och
göres till representant för det hela.
Den kvinnogestalt, som står i centrum
likt en sol, en alstrarinna af det ljus och
den värme, hvarigenom alla krafter
omkring, jordens och människornas, väckas
till lif och utveckling, är mer än vanligt
fjärran från de allmänt brukade
romanfigurernas sfär. Hon gör inga
kärlekserfarenheter i gängse mening och har väl
knappast någonsin gjort det. När berättelsen
börjar, står hon i begrepp att bli änka
efter en man, som förbittrat hennes lefnad,
och sedan han skilts hädan, viger non sig
helt at missionen att återupprätta den
skuldsatta och förfallna gård, på hvilken hon
skall uppföda sina sex barn. Större vyer
har hon icke att börja med. Hvad som
följer är den långa historien 0111 hur
uppgiften och hon utvecklades i kapp med
hvarandra, hur hvarje arbetsseger icke blott
frambragte sitt åsyftade materiela resultat
utan äfven gaf växt åt hennes egna
själskrafter, så att hvarje tillryggalagd! stadium
blef språngbrädet till ett nytt och högre,
och till sist hur detta på en gång innerliga
och utåt rörliga dagsverkslif ovillkorligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
