Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
L. ALFR. HEDIN.
junisolens sken. Snart märker man, att
öfver studenternas anleten spridt sig ett
visst glädjeskimmer och att ett stilla sorl
går genom mängden. Hvad är väl
orsaken härtill? Jo — en ängbåt anländer
just nu från Stockholm, och medan den
sakta glider fratn på den slingrande
Fyris-ån, synes på kommandobryggan en
högrest gestalt med något bleka,
intressanta drag, vänligt hälsande åt alla håll.
Det var Uppsalas för icke längesen
populäraste man — Gioinar Wennerberg.
Ar 1849 hade han lämnat Uppsala
och blifvit lektor vid Skara gymnasium,
där, såsom det heter på ett ställe,
»filosofi
pluggar han i
knallarnes raggiga söner».
Som jag tror, torde det då hafva
varit första gången som han efter sin
egen Uppsala-tid åter gästade sitt gamla
Uppsala och sina kära studenter.
På honom riktas nu allas blickar,
allas hufvuden blottas, och fulltonigt
ljudar studentsången. Det var början
till sedan fortsatt hyllning.
Det var emellertid första gången jag
såg den redan då så kände mannen, och
jag hade sedan andra dagen äfven
glädjen och lyckan att blifva honom
föreställd. Ej under då, att den dagen skulle
fästa sig i mitt minne, att det skulle för
mig blifva en kär hågkomst från mina
första studentdagar, innan jag,
nittonårig, glad och lycklig, med hela världen
och framtiden för mig, begaf mig på
återfärden hem till de mina med
studentbetyget i fickan.
Sådant var mitt första stora
Uppsalaminne. Ack, huru många glada och
märkliga sådana skulle jag icke sedan
upplefva! Det har varit mig ett nöje
att någon gång lefva om i dessa minnens
rika värld. Det är, så har det synts
mig, att liksom få pressa in litet af
ungdomsglädje och vår i en framskriden
ålders höstdagar, att liksom lefva upp
på nytt igen och på så sätt strö något
af sol och poesi öfver hvardagslifvets
»järngrå prosa».
Den, som främst af alla såväl i ord
som toner skildrat det känsliga, lättrörda,
vänsälla och på samma gång kraftfulla
studentlifvet i alla dess olika faser och
växlande stämningar är Wennerberg i
sina på 1840-talet tillkomna
studentsånger.
Först bland dessa komma alltid de
fosterländska och glödande
frihetssångerna och nationalhymnerna, evigt unga
och kända af alla. De skrefvos
visserligen hufvudsakligen för Uppsala
studenter och tillhöra väl äfven dessa i första
rummet, men sedermera hafva de blifvit
hela landets egendom och trängt sig
djupt in i folkets hjärtan. Så kommo
äfven en mängd solo-sånger, serenader
och sångduetter. De i sin genre
öfverdådigt roliga buffatriorna tillhörde väl
egentligen det så kända
Juvenalförbun-det såsom sådant. Men i Gluntarne,
som därefter komponerades, har han
låtit studenten förkroppsligas i
»juvena-len». De blefvo också alla studenters
egendom, och det är om dem här skall
yttras några helt korta ord.
Med dessa duetter — baryton och
bas, »magistern» och »glunten» — har
han trängt till djupet af den anda, som
besjälade Uppsalalifvet på den tiden;
med dem har han i ord och toner gifvit
form åt hvarje yttring af detsamma —•
troget, natursannt, full-lödigt ända in i
minsta detalj.
I dem upprullas på ett genialiskt sätt
taflor och bilder af svenskt studentlif och
skaplynne, med alla dess skiftningar af
dagrar och skuggor från uppsluppen
lifs-lust till högtidligt allvar.
I n:o 2 af den utgifna samlingen
Glunten blir juvenal finna vi, huru denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
