Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR WENNERBERG, OTTO BERONIUS OCH EUGÈNE v. STEDINGK.
643
hänger sig åt en viss pessimistisk
lifsåskådning; han sjunger: »Bleknad ros
blir mer ej röd, och för mig är glädjen
död.» Men dysterheten skingras så
småningom af magistern, som på
öfvertygande sätt förmår honom att blifva
ju-venal. Och i fulltonig harmoni utbrista
de nu:
»Hör du ej likt kända ljud?
Re’n han nalkas, glädjens gud.
När han andas, doftar ljuflig vår,
torkas ögats tår,
läkas hjärtats sår.
Hvad den guden är charmant! Gutår!»
En annan gång komma de in på
ganska allvarsamma spörsmål, såsom i
En kväll på kyrkogården, där Glunten
börjar med den vemodiga frågan:
»Tror du ej, bror, när den tysta grafven
sluter oss i sin kalla famn,
tadlet skall tröttna att bryta stafven
så öfver ditt som Gluntens namn?»
Sången är fylld med vackra, lyriska
partier och dramatiska pointer samt
delvis, såsom Nyblom sannt anmärker,
»genomförd med en humor, som gränsar
till tragik».
Erinras må äfven om det djupa
all-varsdraget i Slottsklockan.
För öfrigt få vi göra bekantskap med
studenterna såväl på deras studentrum
som i källarsalarna, men man träffar dem
äfven ute i naturens sköte, där, för att
taflan må erhålla erforderlig färg,
alltemellanåt skänkas oss stämningsfulla
skildringar af den högsta fägring. Så
är man en annan gång med om, huru
»Allmänna Sången går marsch ikring
torget,» och någongång tycker man sig
förnimma serenaderna i ljuflig vårnatt.
Men så kan man också få höra, huru
sången, den gudagåfvan, misshandlas af
kringstrykande »Singmädchen» vid
ackompanjemanget af »harpor och
slagsmål och fylla».
Säkert skola de, som voro studenter
på den tid, för hvilken »Gluntarne» egent-
gunnar wennerberg. blyertsteckning af h.
rezelius. Tillhör f. d. kanslisekreteraren
L. Alfr. Hedin.
ligen skrefvos, känna igen sig i dessa
bilder; de ha alla i sin ungdoms vår
sjungit, skämtat och skrattat just så;
och kanske har också det för en och
annan kunnat inträffa, att han »i sitt
hjärta gråtit bittrare tårar än ögat
förmår».
Om det också är hufvuddragen af
en äldre studentgenerations lif som gå
igen i »Gluntarne» — detta lif i så mycket
olika det som nu är — och om också
i en och annan af dessa sånger
förekommer ett och annat vågadt uttryck,
som väl icke får bedömas med en
alltför sträng måttstock, så finnes det dock
i större delen af dem onekligen så
mycket till öfvers af rent mänskligt och
anslående, att de äga full giltighet äfven
för senare generationer. Största beviset
därför är väl också, att de ännu i dag
och, som jag tror, i på senare tider allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
