- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 /
644

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

644 L. ALFR. HEDIN.

gunnar wennerberg.

mera stigande grad ånyo upptagas och
sjungas. Vi kunna instämma med en
gammal diktare, som sjöng om dem:

»Har jag hans visor hört en gång,
jag hör dem tjugo åter;
det är så eget med hans sång,
jag skrattar och jag gråter.»

Underligt var det då icke, att dessa
»Gluntar», allt efter som de sågo dagen
och till en början i afskrifter blefvo kända,
också blefvo studenternas
älsklingssånger samt att flere af dem tyckte, att
»Uppsala var bäst», och funno det svårt
att skiljas därifrån. Kanske i den
framskridna öfverbildningens och förfiningens
tider, hvari vi nu lefva, någon af dem
ännu skall, när han hör dessa sånger,
med ett visst välbehag lyssna till de
underbara tonerna från sin ungdoms
dagar och då, lefvande upp på nytt i
gamla leende minnen, känna inom sig
något, som liksom vill ge sig uttryck i

»Änn’ sitter i oss den gamle studenten»,
om kanske inte just gladare än fordom
han var.

Ett halft sekel har i år förflutit, sedan
»Gluntarne» förelågo i fullfärdigt skick —
dessa sånger, om hvilka en författare
med rätta säger, »att lika
ursprungsfri-ska som då de skrefvos, lika
välljudsfulla och känslomättade, tala dessa
skalden-komponistens tvillingbarn sitt
målande språk för nutid som dåtid».

Då var det väl inte heller att undra
på, om såväl nuvarande som f. d.
Upp-sala-studenter grepo sig an att i år på
ett värdigt sätt bringa sin tack och sin
hyllning åt den nära åttiofyraårige
skalden och tondiktaren, hvilken som evärdlig
egendom skänkt dem dessa af glad
uppsluppenhet, den älskligaste humor och
ljufvaste vemod uppfyllda
ungdomssånger.

Men det var icke uteslutande
Glunt-skalden som hyllningen gällde. Den
gällde i kanske än högre grad de gamla
äkta nordiska, djupt gripande sånger,
marscher och hymner, som han redan
tidigt gifvit dem; den gällde ock de
många andra visorna och serenaderna;
honom gällde den, som i sann religiös
hänförelse bragt i högstämda toner de
gamla Davids-psalmerna och som ända
in i sin senaste ålder komponerat
sekvenser och oratorier, af hvilka det sista
i är uppförts af Filharmoniska
Sällskapet i Stockholm. Helt säkert hade man
äfven i tankarna hvad han som
statsman verkat för universitetets väl.

Ja, mångsidig och mångbegåfvad har
den mannen varit som få.

På sin sextiofemårs dag, den 2
oktober 1882, skref han om sig själf dikten
Jag tjänat ut.

Men huru mycket hade han icke då
ännu ogjordt? Tiden efter 1882 har
därom nogsamt burit vittne. Minst af
allt var han väl då emeritus. Bene me-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1901/0702.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free