Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugène v. Stedingk. Ett par minnesblad med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901. Af L. Alfr. Hedin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR WENNERBERG, OTTO BERONIUS OCH EUGÈNE v. STEDINGK.
653
ner, nu »bräckliga gubbar, torkade
stammar, som luta till fall», men icke förty
förspordes på den trefliga verandan i
ljuflig sommarkväll en efterklang från de
gamla glada Uppsalatiderna; en och
annan Glunt tonade där, gamla kära
minnen från längesen förflutna tider döko
upp på nytt, och allt vittnade om att
ännu hade icke den gamle studenten
öfvergifvit dem.
Sant är att med åren en viss släng
af vemod och hypokondri fått makt med
den gamle Bero, och detta tilltog nog,
sedan han 1890 förlorat sin kära,
förträffliga hustru. Ett sjuttonårigt lyckligt
äktenskap hade då förenat två de
ädlaste människor.
Fru Beronius var i allo »en kvinna,
sådan vi tillönska vårt fosterland allt
flera och flera», slutar en i tidningen
Idun för den 22 augusti 1890 intagen,
sympatisk och väl affattad minnesruna
öfver hennes gagnrika och verksamma
lifsgärning.
Sista gången Glunten hade besök af
sin magister och sin Curry var kort före
pingsten 1894. Kort därefter var äfven
jag hos honom men fann då gubben
Bero klen och trött och, som det syntes,
längtande till ro och hvila.
Och hvilan fann han också icke så
lång tid därefter; han afled på sin villa
den 2 februari 1895 — »från rika
minnen men med saligt hopp», såsom han
själf önskat få det antecknadt i
dödsannonsen.
Dödsbudet kom icke oväntadt, men
medförde dock förstämdhet, såsom det
sker, då gamla minnen gå igen vid den
för en kär väns stoft öppnade grafven.
Han jordades vid sidan af sin maka
i den graf på Strängnäs vackra
kyrkogård han själf för längesen under sin
lifstid utsett till deras sista hviloplats.
Min skiss har i all enkelhet velat
erinra något om »Gluntarne», hvad beträffar
så väl deras tillkomst som deras
fortfarande betydelse såsom ett »förevigande
af studentlifvets poesi»; den har ock
velat yttra ett par ord om den nu
afsomnade skalden och tonsättaren samt
därjämte ägnat en enkel vänskapens runa
åt minnet af de två personer, hvilka,
förutom författaren själf, voro de
märkliga sångernas bärare vid deras första
framträdande på 1840-talet — allt detta
som en svag erinran om femtioårsjubileet
och Uppsala-studenternas hyllningsfest i
maj månad 1901 för Gunnar Wennerberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
