Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Grannarna. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANNARNA.
663
utrustad med ett särskildt fint luktorgan.
Men i allmänhet tycka inte människor
om att bo nära en stor fabrik och ha
en massa arbetsfolk tätt inpå sig. Det
var nog också däri den egentliga roten
till räntmästarns misshumör låg fördold.
Det var detta han trodde skulle verka
ofördelaktigt vid uthyrningen af hans
villa. Men sådana saker tar icke lagen
någon hänsyn till, och därför måste han
skylla på den förpestade luften. Hon
hade hört, att han till och med gick
omkring till traktens befolkning och mutade
den till att säga, att dess hälsa angripits
af de fasansfulla utdunstningarna från
fabriken. Men om nu allt det där inte
tog skruf, hvad skulle han inte då kunna
göra i sin elakhet och ilska för att få
hämnd?
Kunde han muta fattiga stackare till
att skylla fabriken för att vara
hälso-fördärfvande, så kunde han kanske också
muta dem till andra saker. Och en
vacker dag hittade man kanske hennes
man nedknuffad i sjön eller krossad
af en dynamitpatron, som han råkat
trampa på.
Nej, det var för ohyggligt att tänka på!
Ack, ack, ack, om någon ändå ville
hyra den där villan!
Plötsligt ljusnade hennes ansikte, och
hon knäppte mekaniskt ihop händerna
af stilla tacksamhet och förtjusning.
Hennes hjärna hade korsats af en blixtrande
ljus idé, en idé, så sällsynt briljant och
förträfflig, att den syntes henne som
in-gifven af en högre makt
Hon skulle rädda sin mans lif! Hon
hade medlet i sina händer. Hon skulle
göra det i dag, inom ett par timmar.
Han ville inte tala allvar med henne.
Han hade ingen hög tanke om hennes
intelligens, men hon skulle visa honom,
att när det gällde, kunde hon handla och
handla klokt.
Och i ett ögonblick flög hon efter
kappa, hatt och handskar, rusade ut och
upp till en närboende god vän, en annan
ung fru, som hon öfvertalade att göra
sällskap, och en halftimma därefter sutto
de i en liten ångslup och gungade på
Mälarens blåa vatten.
Snart sågo de den höga skorstenen
till hennes mans fabrik stiga fram bakom
träden. De lade till vid bryggan strax
nedanför, men när de vandrade upp
ifrån den veko de icke in på vägen, som
ledde till fabriksområdet, utan gingo rakt
fram mot räntmästar Rudbäcks stora
trädgårdar, passerade dem och fortsatte
uppför backen till villan, i hvars öfre
våning han bodde vinter och
sommar.
När de stodo utanför dörren och
hade ringt på var det likväl nära att de
vändt om, som ett par barnungar rädda
för sotarn. Visserligen kunde ju inte
räntmästarn veta hvem Malin var, ty de
hade aldrig varit i tillfälle att se hvarann.
Men ändå . . . Han var ju en farlig och
slug människa. Hvem kunde veta hvad
han skulle läsa i hennes ögon? Och
Malin önskade af hela sitt hjärta, att han
icke skulle vara hemma.
Men jungfrun, som slutligen kom och
öppnade, bad dem stiga på. Hon skulle
genast säga till räntmästaren.
De fördes in i en stor sal, möblerad
med gammaldags solid prydlighet, och
strax därefter visade sig den tillkallade
husvärden.
Det var en äldre gråhårsman, lång,
senig och skinntorr. Näsa och haka
sträckte sig ett godt stycke ut ur
ansiktet, och under de tofsiga, hvita
ögonbrynen kilade ett par små, svarta ögon
fram och tillbaka från den ena ögonvrån
till den andra.
Han såg irriteradt frågande ut, som
om han blifvit störd, men så fort han
fått veta att damernas ärende var att se
på villan för att möjligen hyra den undre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
