Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Grannarna. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
ANNA WAHLENBERG.
våningen till sommarnöje, ljusnade hans
drag pä ett otroligt sätt.
Jaså, herrskapet hade sett hans
annons? Ja, det var en mycket vacker
liten sommarbostad. Han skulle strax
visa den, om damerna ville vara så goda
och följa med.
Och medan de gingo utför trappan
och hän slog upp dörrarna till våningen
inunder pratade han sä lifligt, att
underkäken riktigt klapprade mot den öfre.
Ögonbrynens hvita hårtofsar höjde sig i
vädret för hvart ord han ville markera,
och de små kilande ögon hade blifvit
så leende och vänliga, att Malin alldeles
icke kände sig rädd för honom längre
utan började tro att gubben var hygglig
och snäll, bara man förstod sig på att
ta honom på rätta sättet.
— Nej men se, — sade hon, bäst
hon stod på verandan och beundrade
utsikten, — en sådan stor fabriksskorsten
därborta! Kan det vära riktigt frisk
luft, när man har en fabrik så nära?
Först stodo de hvita
ögonbrynstofsarna rätt ut på ett oroväckande sätt,
men sedan lade de helt snällt och
beskedligt ner sig igen.
— Ah, den där lilla skorstensstickan,
— sade han, — den kommer det inte
mycket rök ur, knappt så mycket som
ur min egen skorstenspipa, när vi koka
kaffe. Känn själf om det är något fel
på den här luften!
Och för att föregå med godt
exempel söp han in luften med öppen mun
och spände ut bröstet för att den skulle
få plats.
De bägge damerna gjorde
sammaledes, och när de hållit på med det en
liten stund försäkrade Malin leende, att
räntmästarn verkligen hade rätt. Den
var alldeles utmärkt. Men hur var det
nu med arbetsfolket vid en sådan där
stor fabrik? Var inte trakten litet orolig?
— Orolig — utbrast räntmästarn. —
Det finns inte fredligare trakt kring hela
Stockholm.
Och han berömde arbetarna. De
syntes aldrig till. Och han berömde
fabriken. Den var den oskyldigaste lilla
fabrik i världen och gjorde ingen
människa något för när. Och han berömde
skorstenen en gång till. Den var så
liten och smal, så när träden slogo ut
skulle man inte längre se en skymt af den.
Till sin glädje såg han också, att hans
ord föllo i god jord. Hans åhörarinnor
tycktes sätta fullkomlig tilltro till dem,
och de funno allt ganska godt. Den
unga frun, som spekulerade på
lägenheten, talade redan om att pä den här
verandan skulle hon sitta och arbeta och
på den andra skulle de intaga sina
måltider. I det hörnet skulle pianot stå
och i det blomsterbordet. Och till sist
förklarade hon, att affären kunde anses
som i det närmaste afgjord. Hon skulle
bara tala med sin man, men han ville
nog som hon, för han hade sagt att hon
finge hyra hvar hon ville och hvad hon
ville.
Och räntmästarn var idel älskvärdhet,
sken af glädje öfver att få så angenäma
hyresgäster och erbjöd sig att göra hvad
som helst för att den unga frun skulle
trifvas. Men så påminde han henne om,
att hon ännu inte sagt sitt namn.
— Ack, har jag inte gjort det!
Hon såg litet förlägen ut men
upplyste strax om orsaken.
Det var som så, att hon och hennes
man sågo sig tvungna att byta om namn.
Deras riktiga namn hade blifvit släpadt
i smutsen af en, som antagit det utan
all rättighet, en landstrykare, ett odjur,
som inte en gång kunde kallas
människa, och som vanhedrade deras
hederliga namn, så att de icke längre kunde
bära det. De kallade sig nu, La . . .
Landelin, men det var litet svårt att
komma ihåg det så här i början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
