Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Grannarna. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
där emellertid en herre längst borta vid
stolpen, om hvilken ångbåtspojken
brukade slänga trossen. Han vände ryggen
åt dem, men det var något bekant i den
ryggen. Och nu vände han sig om . . .
Jo, det var han, Rudolf!
Hon blef stel. Hon blef kall. Och
hon blef varm igen. Hur skulle hon nu
reda sig?
Hon såg hur hans ögon vidgades af
förvåning öfver att se henne här, och
öfver det sällskap hvari hon kom. Han
hade icke ens så mycken fattning kvar,
att han förmådde lyfta hatten till vanlig
höjd, då han kom emot dem och hälsade.
Men med detsamma återfick Malin
hela sin säkerhet. Hon hade plötsligt
fått den ingifvelse hon räknat på, och
glad och strålande sprang hon fram och
stack handen under sin mans arm.
— Ah, Rudolf, så roligt att du är
här — utbrast hon. — Jag ska tala om
för dig en sak. Du sa, att jag skulle få
hyra sommarnöje hvar jag ville, och nu
har jag fått tag i ett som är så bra . . .
Kan du gissa hvar? Jo, uppe i villan
hos räntmästar Rudbäck.
— Så-å . . .!
Det lät som om detta lilla ord
sluppit ut mellan sammanbitna tänder,
bakom hvilka åtskilliga andra ord trängdes
för att också få slippa fram men tills
vidare höllos innestängda.
— Och vi kommer så väl öfverens,
räntmästarn och jag — fortsatte Malin
med fri och älskvärd glädtighet. — Vi
är redan de bästa vänner i världen, och
det ska ni två också bli . . .
Hennes blickar frågade »inte sant»,
men de båda herrarna tego. Klint
stirrade sin antagonist styft i ansiktet, som
för att spörja hvad han hade för del i
det här, och räntmästarn, som stannat
på några stegs afstånd från de båda
makarna, lät sina små ögon oafbrutet kila
emellan dem, men då de häftade vid
den unga frun förrådde de icke särdeles
mycket af den omtalade vänskapen, som
de skulle ha fattat för hvarann.
— Och vet du, det är inte alls
farligt med lukten från fabriken — pratade
Malin på, rädd för den otrefliga
tystnaden. — Räntmästarn säger, att så frisk
luft som här finns det ingenstans, så
nära Stockholm.
Nu var det emellertid räntmästaren
som ryckte närmare.
— Jaha, jaha, jaha, så var det, ja —
sade han, och för hvart steg han tog
stötte han käppen i bryggan så det
smällde i doppskon. — Nu begriper jag
schäsen! Lilla nåden är inte dum, hon!
Man tar vittnen med sig (han bugade
sig för Malins goda vän) och tränger sig
in i andras hem för att snappa upp
nå’nting, som kan duga till att koka
soppa på. Ingen lukt från fabriken, var
det ja! Nya utmärkta kålhufvud att
servera! Har lilla nåden hittat på det
där alldeles ensam, så var det fint
uttänkt, riktigt fint!
— Kommer ni med insinuationer?
Klint försökte ställa sig emellan
Rudbäck och sin hustru. Men Malin lät
honom icke göra det.
— Tror räntmästarn jag är falsk —
frågade hon skälfvande på rösten—jag
som bara ville så väl med er bägge två,
jag som . . .
Hon tystnade plötsligt. En mängd
folk hade kommit ned på bryggan för
att följa med båten, som redan höll på
att lägga till, och roade och intresserade
ansikten omgåfvo dem på alla håll. Hon
blef blossande röd och drog sig tillbaka,
men räntmästarn tycktes i stället
uppmuntrad och tillfredsställd af att ha fått
en så stor publik. Hans min var
strålande, och han nickade ifrigt åt Malin.
— Ja, ja, som jag säger, hon är inte
dum, hon, lilla nåden — sade han med
höjd röst. — Men jag är inte så dum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
