Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sully Prudhomme. Några drag af Klara Johanson. Med 1 bild - August Malmström. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
678
KLARA JOHANSON.
Men långt borta i rymden hvirflar ett
litet klot, ett mörkrets och kampens
hemvist, från hvilket förtviflade röster stiga i
kaotisk korus, fåfängt anropande de
stjärnor det susar förbi på sin eviga, planlösa
färd. Nödropen hinna slutligen till
Fau-stus, och hans salighet är till ända. Han
måste störta ned till dessa arma fränder
och skänka dem sitt vetande och sin lycka.
Burna på Dödens vingar sväfva de
båda, han och Stella, genom omätliga
regioner, men när de äro färdiga att sätta sin
fot på jordens tröskel, finna de en
förvuxen vildmark, där djuren härska i ostörd
suveränitet och där den sista människan
längesedan gått ur striden. Stella, som är
obesmittad af grubblets tungsinta
förutseende, yrkar på att taga den öfvergifna
valplatsen i besittning och grunda ett nytt
släkte, saligt från födseln, medan Faustus
vrider sig förkrossad under det
fruktansvärda slaget. Men på ett högre bud
af-klipper Döden all tvekan genom att lyfta
dem till flykt på nytt, — denna gång till
det verkliga paradiset, det outsägliga,
»världens källa». Offret har vunnit dem den
högsta saligheten:
Fidèles à tous les amours,
Cest d’eux seuls que vous allez vivre! —
Detta mångenstädes praktfulla poem,
som visserligen icke kan prisas för en
alltigenom lyckad komposition, är dock till
sin idéinnebörd i särskild grad betecknande
för den djuptblickande och själsömme
diktaren, hos hvilken kärleken, den mest
själf-viska af alla lidelser, växer till att rymma
hvad han med ett till vårt språk
oöfver-flyttbart uttryck nämner tous les amours.
Den 3 december 1901.
AUGUST MALMSTRÖM.
AF KARL WÅHLIN.
Med i bild.
V^ID DEN TID, då August Malmström
danades till konstnär, brunno ännu
romantikens stjärnor i skimrande färgspel
för de ungas ögon, när de höjde sina
blickar mot konstens himmel. Fantasien såg
helst genom fjärrglas bort mot det till tid
och rum aflägsna, den hade ännu en lång
väg att gå för att nå fram till något så
närbeläget som gräsmattan under våra fötter,
gatornas gaslyktor och dammet pä
landsvägen. Men under all denna sträfvan efter
det sagolikt praktfulla och imposanta, om
hvilken kanske intet svenskt konstverk
lifligare vittnar än Malmströms första,
ofullbordade »Bråvalla slag», rörde sig
utvecklingen alltjämt framåt mot det som vi se
alla dagar, mot vår egen värld, hvars
skenbara litenhet till slut skulle få sitt
oändlighetsvärde tolkadt af den intimt
förstående konsten.
Den litterära romantiken kom först,
vredt ljungande mot samtidens veklighet
och flärd, samlande folkdiktningens länge
försmådda, nästan bortglömda skatter och
manande fram i dagen alla sagans och
historiens lysande gestalter. Själfva
historien fick en lyrisk lyftning, den ställde
handlingens män i förgrunden och uppnådde
genom fördelandet af skuggor och dagrar
visserligen godtyckliga eller tendentiösa men
ofta konstnärligt verkningsfulla effekter.
Ånda sedan 1814—1 7 en krets af unga
konstnärer lyssnade till Lings medryckande
föreläsningar om de nordiska myternas
sinnebildslära har en fornnordisk riktning
fort-lefvat i vår konst, liksom i Danmarks och
Norges. Jag behöfver blott erinra om
Freund och Constantin Hansen, om Arbo, om
Fogelberg, Wahlbom, Qvarnström, Molin,
Winge och Malmström. Malmström var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
