- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tionde årgången. 1901 /
681

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Af Anna M. Roos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HELIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD.

68l

lande inledningen till boken; i de
underbart vackra sidor, som afsluta densamma,
uppstiger för Birgitta, som nalkas döden,
midt i det heliga landets ängder, likt en
hägring bilden af hennes hembygds
sällsamma och fagra sjö.

Det måste i själfva verket ha kräfts en
långvarig fantasiens förtrogenhet med
Birgittas gestalt för att skildringen skulle få
icke blott sin målande kraft, utan ock
denna inre trovärdighet och fasthet, som
gör att man för hvarje scen i boken ser
den märkliga kvinnan framträda klarare
för sitt inre öga, för hvarje hennes yttrande
skönjer nya glimtar af hennes väsens djup.
Psykologi är ett ord som på senare tider
fått en något tråkig bismak af mödosam
och minutiös analys och som man därför
icke är frestad att använda i fråga om
denna bok; man skulle här hellre vilja
tala om genialisk intuition. Så som
Heidenstam skildrar henne, förstå vi att denna
kvinna måtte ha kunnat böja viljor och
vinna hjärtan — äfven sådana som först
motvilligt sträfvat emot hennes inflytande;
vi förstå att hon var af de människor,
hvilka fånga sin samtids inbillning och
hvilkas spår seklerna icke utplåna.

Det finnes en metod för att i dikten
göra personer, hvilka af folken ärats såsom
storheter, till — såsom det heter — »sant
mänskliga»: den metoden består i att
till-lägga dem en hel del små och tarfliga
karaktärsdrag eller underlägga deras prisade
handlingar själfviska bevekelsegrunder. Det
är en billig och rätt ofta använd metod,
och den har stora utsikter till att hälsas
med bifall, enär den väcker förtjusning
hos alla dem, som ogärna vilja tro att det
finns människor mer högsinta än de själfva.
Det är för öfrigt samma slags metod som
en stor personlighets samtid i allmänhet
så gärna använder. A andra sidan finns
det författare som göra de aktningsvärdaste
ansträngningar att framställa historiska
personligheter såsom stora men vid hvilkas
skildringar läsaren förgäfves väntar på att
få lifslefvande det åsyftade intrycket af
storhet —■ skildringar som påminna en om det
yttrande en elak och härvidlag helt säkert
något orättvis kritiker fällde om M:me
Staëls »Corinne»: »Vi få ständigt af
författarinnan höra att hennes hjältinna är
genialisk, men vi se aldrig till genialiteten.»
— En diktare kan nu en gång icke ge

mer än han äger; han kan icke åt de
gestalter han skapar ge ett skimmer af
storslagenhet och genialitet, om han själf är i
saknad af dessa egenskaper.

Heidenstam har icke användt den första
metoden. Och att han skulle komma till
korta på senast antydda sätt behöfde man
ju ej frukta. Han låter oss se Birgitta
såsom en storslagen och viljestark ande,
men han visar oss ock — och det är på
det sättet han får fram det »sant
mänskliga» hos henne -— den djupa och varma
ömhet som måste ha funnits inom henne.
Ögonblicket efter det då vi harmats öfver
hennes stränghet eller då vi — i likhet
med »tårarnas son», herr Karl — äro
färdiga att ropa ve öfver den som i sitt
oblidkeliga jagande mot målet förtrampar
sina närmastes lycka, gripas vi af en
den djupaste och innerligaste medkänsla
med denna stränga kvinna, som plötsligt
öppnar sitt hjärta för oss och visar huru
det blöder af de sår hon måste tillfoga
andra — med denna stolta kvinna, som
ärligt bekänner det onda hon i
själfpröf-ningens stunder finner i sitt eget bröst.
Det är icke det minsta af författarens konst
detta: att han tvingar oss att själfva följa
med i de känslor Birgitta väcker hos sin
omgifning, tvingar oss att — trots allt
■— till sist böja oss för henne och älska
henne.

En djup och beaktansvärd psykologisk
sanning ligger i de ord författaren låter
magister Mattias säga till Birgitta: att hon
blir ödmjuk »i medgångens klara fulla
sommarsol» men högmodig i motgången,
i det orättvisan bringar henne att i trots
resa sig och ovillkorligen påminner henne
om att hon dock i själfva verket är ett
hufvud högre än hopen som hånar henne.
Med det stora flertalet människor är
förhållandet det motsatta: för dem är det
ofta svårare med inre jämnvikt bära
medgången än olyckan. Och de flesta döma
härvidlag andra efter sig själfva och förstå
icke huru den ständiga stränga
själfpröf-ning, som är naturlig för en djupare anlagd
personlighet, — och i synnerhet för en
diktare, emedan »at digte det er at holde
dommedag over sig selv» —, gör att
medgången allramest väcker känsla af egen
bristfällighet, allramest skärper själfkritiken.
Förstode de detta, skulle de ej vara så
djupt och välvist öfvertygade, som de van-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 11:32:58 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1901/0739.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free