Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD.
68l
komma ut och bedja i Roms kyrkor. Det
tinnes icke en rad i boken som
polemiserar emot denna uppfattning: att jordiska
känslor måste dödas för att den rätta
kärleken till Gud skall kunna vakna i vårt
bröst. Magister Matthias förebrår Birgitta
hårdheten emot hennes närmaste: men det
är därför att hennes verk synes honom så
hopplöst: »Jag vet, att rifva vi än hjärtat
ur bröstet och låta det fritt brinna i sin
hänryckning för hvem som vill se . . . natt
förblir natt.» Cola di Rienzi låter falla
några ord om »den helige Livius och den
helige Seneca», som »inte behöfde gissla
sig för att bli ädla»-, han står i boken
som en representant för renässansen, af
hvilken en svag gryning redan vid denna
tid förspordes; men han talar till den
heliga som ur en annan värld, hans ord
kunna aldrig bli svar på hennes tankar —
på det som är hennes ångestfulla fråga
ännu i lifvets sista timme: om det då
verkligen är Guds mening, att »bitter gråt skall
följa dem öfver jorden som hetast brinna
af åstundan att tjäna hans kärlek och
rättfärdighet». Detta ångestskri, som ljuder
emot oss från bokens sista blad, ger oss
det intrycket att, enligt författarens egen
mening, denna tragik är olöslig — att han
ännu tänker det som han en gång skref:
»— — de djupa känslornas orgelmusik
först vaknar då kärleken söfts i ditt hjärta.»
Det finnes i »Speculum Perfectionis»,
broder Leos beundrande skildring af S.
Fransiscus, en liten berättelse, som ger
samma vemodiga intryck af hårdhet hemligt
kämpande mot kärlek som denna
Birgittaskildring: det är berättelsen huru till S:t
Fransiscus kom en ung munk, som nyss
ingått i hans brödraskap, och bad honom
att — fastän det annars ej var bröderna
tillåtet att äga något — han måtte få
behålla en enda liten bok, hvilken var honom
synnerligen kär — om jag minns rätt, var
det Davids psalmer. S:t Fransiscus
svarade, att det vore honom bättre att alls
intet äga, ty blott därigenom kunde själen
blifva helt fri från alla jordiska band. Några
månader därefter kommer den unge
munken åter och säger sorgsen, att han ännu
ej kunnat besluta sig för att skiljas från
denna bok. Man tycker sig se honom
ångestfullt sluta sina tunna fingrar kring
den kära boken med dess skönt illumine-
rade bokstäfver, då han med bedjande
blick spörjer helgonet, om han dock ej kan
få behålla den. Men åter blir svaret nej —
Detta är medeltidens kristendom —
visserligen mera lik buddhismen än
ga-liléens lära. För Kristus är kärleken
det största budet, för hvilket alla andra
måste vika; i Gautama Buddhas lära är
budet om renhet — om frihet från hvarje
jordiskt band — det största, och
barmhärtigheten kommer först i andra rummet.
Men ur konstnärlig synpunkt har det
troligen varit till vinst för Heidenstams
skildring, att icke i hans hjärta brunnit en
protest emot Birgittas uppfattning i hennes
lifs stora spörsmål. Knappast skulle han
ha funnit så gripande uttryck för ångesten
i dessa konflikter — emellan arbetet i de
höga idealens tjänst och mänsklig längtan
till lycka och värme — om de ej synts
honom själf så olösliga. —
Mycket har skrifvits om Birgitta, men
knappast har någon såsom Heidenstam lärt
oss älska och förstå henne. Sannolikt skall
hans uppfattning af den som en gång
dyrkats som Sveriges skyddshelgon småningom
växa sig in i det svenska folkets hjärtan.
Och efter att i sekler ha varit ett dödt
namn eller en personlighet, hvilken långt
mera väckte vår undran än vår sympati,
skall hon stå för vår blick som en af dessa
stora, hvilkas hjärtan brinna för
mänsklighetens väl.
Den historiska stämningen i boken är
ypperlig. Man märker, att författaren ser
för sitt inre öga de scener han skildrar,
och man känner, att han har tillräckligt
både af studier och af hvad man skulle
kunna kalla historisk instinkt, för att man
skall våga anförtro sig åt hans ledning.
Att stilen är mästerlig, behöfver ju
knappast sägas. Där finnas scener i
boken som etsa sig in i minnet, så som hade
man själf sett dem. Och där finnas
uttryck som man länge efteråt kommer ihåg.
Så Ulf Gudmarssons sista ord:
»Jorde-lifvet är skymning, men den enkla
händelsen att jag mötte dig och blef ett med
dig lyser in i min själ lika ljufligt som den
höjda och af guldstrålar omflammade
hostian ...» »Fastän själf renlefnadsman»,
säger magister Matthias, »synes mig detta
vara stora ord.» Man tycker sig höra
författaren säga: Fastän själf skeptiker med
afseende på kärleken, fastän jag mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
