Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Af Anna M. Roos - Ur bokmarknaden. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684
ANNA M. ROOS.
en gång, full af förakt, för eder blottat all
låghet och falskhet, all lumpen fåfänga
och tarflig njutningslystnad, som döljer sig
under dess vackra namn — jag vet dock,
äfven jag, att kärleken emellan man och
kvinna, när den, som någon gång händer,
är djup och själfull och själfförgätande, är
något af det största och skönaste vi möta
på denna dunkla jord.
Och man minnes äfven de orden: »Män
och kvinnor, sjunger klockan, så att det
ljuder långt in i skogarna, män och
kvinnor! Det är gamla mor Britas stämma,
som ropar och förmanar er, I onda, ty
smekas och träta, det kunden I, men
gemensamt tjäna den eviga Guden, det
kunden I aldrig.»
»Gemensamt tjäna den eviga Guden»,
— ja, om män och kvinnor mera så
fattade sitt arbete, blefve det väl mindre
träta af. Det har på senare tider
åtskilligt ordats om den antagonism, som
förmenats råda emellan kvinnor och män,
särskildt i de nordiska landens litteratur.
Efter allt hvad jag kunnat finna, är den
egentliga anledningen till detta tal några
böcker, som skrefvos för circa tjugu år
sedan: några kvinnohatande
äktenskapsskildringar af en snillrik författare och ett par
indignationsdramer af två författarinnor. De
båda damerna skrefvo sedermera en hel
del, som alldeles icke röjde någon ovilja
mot det manliga släktet; den snillrike
författaren skildrar visserligen fortfarande med
ifver och flit olyckliga äktenskap, men hans
äkta män äro numera, det måste rättvisligen
medges, fullt så obehagliga som fruarna.
Om likväl talet om denna antagonism än-
nu då och då dyker upp, så torde detta
till ganska stor del bero på att männen se
på kvinnligt arbete hufvudsakligen ur
konkurrenssynpunkt. Den författare, hvars bok
här anmäles, skref likväl för några år sedan,
att han såsom ett önskemål för det nyss
ingångna seklet ville sätta detta: att
litteraturen ej så mycket som förut måtte blifva
betraktad som ett yrke. — Det som ytterst
är meningen med all konst — och främst
med det skrifna ordets — det är väl kanske,
att människor däraf skola lära bättre och
djupare känna och förstå hvarandra. I
grunden känner väl ingen någon annan än
sig själf och kan ej annat än — direkt
eller indirekt — skildra sig själf, men
hvarje sådan skildring, som är djup och
äkta, bidrager till det, som väl må kunna
kallas att »tjäna den evige Guden»: att
lära människor förstå hvarandra och förlåta
hvarandra. Och vid den gudstjänsten
behöfvas både män och kvinnor. I denna
värld, där många missförstånd och så
mycket split förekommer, är det väl af nöden
att männen lära sig förstå kvinnorna och
kvinnorna männen.
Det må nu för öfrigt förhålla sig huru
som helst med denna antagonism — den
må vara mest inbillad, såsom jag för min
del är böjd att tro, eller en bedröflig
verklighet — ett är jag viss om: att
svenska kvinnor ännu i långa tider skola känna
tacksamhet mot Verner von Heidenstam
för de tvenne kvinnoskildringar han skänkt
oss i den heliga Birgitta, »den fruktade
och stränga, den ljufliga och fromma», och
hennes blida dotter Karin.
UR BOKMARKNADEN.
Henning Berger: Där ute. Stockholm, C. & E.
Gernandts förlagsaktiebolag.
Det hör till sällsyntheterna att träffa
på ett debutarbete med så fasta grepp i
som hr Bergers. Kort och energiskt, med
en stil som i sin nervösa skärpa själf är
ett stycke af det lif som skildras, ger han
oss ett dussintal skisser från dollars- och
revolverlandet, från den förbittrade kampen
om millionerna och brödbiten i jättestä-
derna hinsides Atlanten. Man hör
flåsandet och larmet från alla dessa
människomassor med piskan på ryggen, jagade af
feber, trampande för att icke bli trampade,
ser sifferkolumner fyllas, guldhögar växa,
lif i hausse och baisse, makulatur som blir
fina papper och fina papper som bli
makulatur — den moderna Grottekvarnen i
hvi-nande gång . . .
Ett artistögas plågsamma känslighet
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
