Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Johan Vilhelm Snellman. En porträttstudie af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 NILS ERDMANN.
Det ligger mycken öfverdrift i detta
men äfven en viss grad af sanning.
Finnarna kunde år 1847 förena sig med
svenskarna i »Vårt Land», ty sången
anslog åtminstone då gemensamma
fosterländska strängar. De kunde det, därför
att man så länge vant sig att betrakta
»de tusen sjöars land» som ett med det
svenska fosterlandet, eller därför att
släktskapsbandet mellan natur- och
folklynnet på ömse sidor om gränsen helt
enkelt var ett faktum. Det gällde icke
något säreget finskt eller säreget svenskt
karaktärsdrag, det var samma guldland
för finne och svensk, och när Runeberg
sjöng, att fädrens kamp utkämpades just
här, tvekade man ej om platsen; den
var på en gång finsk och svensk.
Hvad betecknar då en kritik som
Snellmans? Den finska nationens
uppvaknande ur en lång och naturlig sömn,
den plötsligt tända känslan af ett eget
nationelt medvetande och den unga,
frigjorda styrkan hos en länge bunden
stam. Den betecknar, att allt detta, som
måhända i årtionden rört sig, dunkelt
och tyst, i tusendes bröst, nu ändtligen
lärt sig tala, att det fått ordets gåfva
och stämningens tolk i en man, som
förstod dess innebörd, att allt, hvad de
många tänkt och drömt rundt om i
landet, koncentrerat sig i en enda hjärna,
hvilken dessutom ägde såväl kraft som
intelligens att praktiskt förverkliga sina
drömmar. Detta är hvad Topelius mera
ideelt öfversatt i sitt utmärkta griftetal
öfver Snellman, då han i denne hälsar
den gudasände, en man, »fullrustad med
vetandets vapen, med det stål i viljan,
som inga hinder kunde nedslå, inga
nederlag öfvervinna», en kämpe, som
klargjorde tidens grundtanke: »Finland
i sig, för sig, genom sig».
Härmed är Snellmans betydelse klar.
Den kan icke tolkas bättre. Det var
han som snart sagdt på alla områden
gaf det finska medvetandet uttryck. Och
han gjorde det därför, att han i sig
representerar så mycket af det finska
lynnet, af detta, som är eller blifvit dess
grundfärg i brottningen med ett hårdt
klimat, med en sträng och fattig natur
och i en städse beroende maktställning.
Som bekant tror man sig i det ryska
folklynnet kunna spåra de djupa märkena
af sekels förtryck och kval. Man vill
i ryssens förmåga att lida, att tåla och
böja sig under våldshandlingar af den
mest upprörande art, i hans saliga fröjd
under knutpiskan och hans i vår tid
förgätna gammalkristna törst efter
martyrens kors och krona nära nog se en
naturlig följd af historiskt gifna
förhållanden, ett hjältemod, som är slafvens,
men som i sin gränslösa offerlust ställer
honom öfver hans bödel. Denna
förödmjukelse, denna korsfästelse blir alltså
den verkliga friheten, detta tvungna
tålamod under oket ryssens naturliga heroism.
Och härmed når han ett ideal, som på
en gång är Kristus’ och Dostojevskis och
om hvilket den senare skrifver: »Att älska,
det är paradiset på jorden. Att lära
människan förstå detta är målet —
framför allt ryssens mål, ty han bär inom
sig fröet till Rysslands och mänsklighetens
räddning.»
I Finland kan det åtminstone icke
ännu bli tal om en heroism under
knutpiskan. Men äfven där ha de historiska
förhållandena uppammat en viss seg
motståndskraft, en förmåga att tåla och
umbära, utan knot eller klagan, som
blifvit så specielt finsk, och än mera
en naturlig energi, hvilken ej, som hos
ryssen, yttrar sig i en passiv fröjd under
gisslet, i konsten att lida och dö, men
som helt resolut protesterar och med
tyngden af sin begåfning och sin
arbetsprodukt värnar det egna arfvet eller offrar
sig helt för att öka det. Man skulle
kunna säga, att detta lynnesdrag är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
