Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Johan Vilhelm Snellman. En porträttstudie af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
14
NILS ERDMANN.
en dust för Finland och för en
finsksvensk union. Det var han som med
en i Litteraturbladet införd, omild, ja
hänsynslös protest ryckte glorian af de
finska emigranterna i Stockholm, efter
Nordenskiölds och Wetterhoffs frihetsord
vid de svenska studenternas
Helsingfors-besök — ord hvilka drefvo dem i
landsflykt. Han ansåg, att Finlands
utveckling såsom stat började, när det skildes
från Sverige, och han trodde, att folkets
lifsvillkor, dess enda räddning från
undergång, från de utplånade nationernas öde,
var ett strängt fasthållande vid Ryssland.
Från den lärostol han sålunda
erhållit utöfvade Snellman ett högst
betydande välde både öfver ungdomen, som
han undervisade, och öfver många af
universitetets angelägenheter. Som
vetenskapsman hade han alltför länge måst
splittra sin kraft och sina studier för att
blifva den storhet man en gång väntade
af den unge hegelianske docenten. Men
han ryckte auditoriet med sig, han
förstod att meddela sina lärjungar ett
personligt och starkt intryck, att lifva deras
håg och elda deras sinne till ideala och
fosterländska idrotter. För öfrigt
till-lämpade han själf alltjämt sin teori om
vetenskapsmannens plikt att taga del i
sin nations intressen och sträfvanden.
Han kämpade med Haartman i
järnvägsfrågor, han ville ha sitt ord med i
folkskolefrågan och spelade en rol i
polemiken och agitationen med anledning af
den förberedelse till finska landtdagar,
som det i januari 1862 sammanträdande
utskottet innebar.
Under hela denna offentliga
verksamhet blef han känd och erkänd som en
förmåga; upprepade gånger bjöds han äfven
plats i senaten — den finska regeringen
—, och till sist var han tvungen att gifva
med sig, att öfvertaga ledningen af
finanserna.
Då kejsaren studerade ett af Snellmans
projekt till ett utländskt statslån åt
hy-poteksföreningen, lär han hafva yttrat:
»C’est de la haute finance». Professorn
och filosofen var nu finansminister. Hvad
han i denna egenskap uträttade är ett
blad i hans fosterlands häfder, ett blad
både för rikt och för vidlyftigt att här
ens i sammandrag återgifvas.
Den finska myntreformen är hans
verk. Likaså språkreformen, och hans
rent af förtviflade finansiela åtgärder
för att hjälpa och rädda en nödställd
nation i slutet af 1860-talet, under
oerhördt svåra missväxtår, blefvo, ehuru då
klandrade, senare prisade som en bragd.
Knappast en enda af de politiska frågor,
som då afgjordes i senaten, som kommo
under landtdagens pröfning eller af
kejsaren och hans närmaste dryftades,
undgick Snellmans uppmärksamhet. Han
ingrep med samma lifliga energi och
sakkunskap äfven i de minsta ärenden.
Och hans fall berodde ej på ett misstag,
ett fel, utan därpå att den nye
generalguvernören Adlerberg ej kunde få bugt
med hans hufvud.
Snellman afgick 1868 med en pension
af 9,600 mark. Under de 13 år, som
beskärdes honom, innan döden klippte af
hans lifstråd, verkade han med tanke,
med ord och med gärning i Finlands, i
fosterlandets tjänst. Med sällsynt
intresse och med en arbetsförmåga, som
intet i världen kunde stäcka, ledde han
såsom ordförande i styrelsen den finska
hypoteksföreningens öden och deltog som
skriftställare i pressens och i det finska
litteratursällskapets utveckling. Hans vana
att göra sin vilja gällande beredde hans
publicistiske chef, magister Hagman, då
redaktör af Morgonbladet, ständigt
förnyade upptuktelser. Och följde han icke
Snellmans anvisning, hotade denne att
reducera eller att helt och hållet sluta
med sina bidrag. Efter kl. 9, då porten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
