Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bland gamla porträtt. Några anteckningar från Gripsholm. Af Georg Nordensvan. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN.
50
på sitt sista porträtt verkar han utklädd,
och han har en anlagd, artificiel min,
fotografminen, pä sig. Minst i det af
Axel Sparre i Bender målade porträttet,
som af samtida omtalades som den bäst
träffade afbild af konungen. Men där
är han mindre Karl XII än på de andra
porträtten, har mindre att säga, är mera
vulgär och mindre intresseväckande än
så som Krafft målat honom.
Ett rent groteskt intryck gör, jämförd
med nordens Alexander, den magnifika
fältherretyp, vi se i öfre förmaket,
ståtande med kommandostaf, i harnesk,
med fladdrande mantel och galaperuk,
med slagfältet som bakgrund och ett
upplag af rustningar och vapen som
staffage — en mäktig gestalt, målad i
Rubenskt starka färger. Han heter
Stanislaus Leczinski. f. d. konung i Polen,
nu hertig af Lothringen.
Men vill man se en magnifik svensk
herre från samma tid, hvars storståtliga
uppträdande är fritt från allt stoltserande
och från ali löjlighet och uteslutande
imponerande, så skall man uppsöka
Nikodemus Tessin, såsom Desmarées målat
honom i rådsherremantel med litet
renässansarkitektur som symbolisk
bakgrund.
Nu äro vi inne i den tid, då herrarna
lämnade allongeperuken hemma i
familjemuseet och bundo sitt hvitpudrade hår
i stångpiska. Upplysningens skede är
inne, och välviljan är den egenskap, som
främst utmärker generationen.
Höghe-terna i familjekretsen småle lika välvilligt
som de unga härförarna i rustning,
ordensband och fältherrestafvar. Rysslands
Katarina — helt ung och otadligt vacker
— är idel tacksamhet öfver sin
familjelycka, maken står trygg och nöjd bakom
sin härskarinna, och deras lille son
kommer skälmsk och lekfull med sin lilla
hund på armarna. Läs i historien om
dessa tres öden! Med hvilket behag
stöder sig ej Preussens unge Fredrik den
store och den unge svenske
kronprinsen Adolf Fredrik på marskalkstafven!
Äfven den sistnämde med sin fredliga
och milda uppsyn har slagfältet som
bakgrund. Vi återse honom snart pä
tronen som en äldre man med ledig och
ädel hållning och klok uppsyn, sådan
Lorenz Pasch målat honom, men inför
Cornelius’ nyktra målarblick är han intet
annat än en tjock och hederlig
borgmä-startyp, där han står klumpigt på sina
stora fötter i sidenskorna, och den
storartade manteln och de andra
accessoa-rerna bli hufvudsaken i paradtaflan.
Ej ens alla Gustaf 111:s samtida i
con-temporainssalen föra sig med den
dekorativa elegans man väntar och fordrar af
stångpiskmonarkerna. Englands Georg III
ser ej ut att besitta mycket af
tidehvarfvets upplysning, men infattad i guld är
han från hufvud till fot, och Ferdinand
af Neapel har en verklig boffysionomi —
till och med de fula benen göra honom
misstänkt. Ogement rolig är Karl III
af Spanien, som ser ut att ha lånat sitt
ansikte från en teaterkomiker — han
står som en orkesterchef och slår takten
med kommandostafven framför sin länga
näsa. Men i de öfriga monarkernas
uppsyn och hållning parar sig stolthet med
vishet. De äro Gustaf III, Josef II,
Ludvig XV, Stanislaus Poniatovsky, Fredrik
den store, Kristian VII — en brokig
samling! Och hvilka ståtliga kejsarinnor
då funnos! Hur präktig sitter ej Maria
Teresia i sin delikat målade
brokadkläd-ning på tronen utan att behöfva göra
minsta ansträngning för att se
imponerande ut! Och hur moderligt småler ej
Rysslands stora Katarina — sedan den
nyss omnämda familjetaflan målades, har
hon mördat sin man, som där såg så
nöjd och belåten ut. Hvilket öfverlägset
majestät i hennes mjukt befallande
armrörelse, hvilken välgörarinna mot mänsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
