Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bland gamla porträtt. Några anteckningar från Gripsholm. Af Georg Nordensvan. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
GEORG NORDENSVAN.
brokad, liksom de öfriga kungliga
damernas och äfven herrarnas
porträtteringsdräkter. Men när Breda målade
henne 1814, då var det andra tider och
-— som det heter hos fru Lenngren —
»andra tyger, andra seder». Hennes
majestäts svarta sammetslif är horisontelt
afskuret öfver brösten, ansiktet har ingen
ton af puder men är naturligt starkt
i färgen, ett antikt diadem ligger öfver
det mörkbruna håret, som faller ner i
små lockar öfver pannan men är
upp-lagdt på hjässan och lämnar nacken fri.
Märk äfven, hur Breda stiliserat
ansiktsdragen —- det är en helt annan stor och
fast, schwungfull teckning på ögon och
mun än hvad den kungliga modellen
består sig på sina andra porträtt. Det
visar att man gör väl i att välja sin
porträttör med urskiljning. Den bild
Westin endast två år senare målade af
drottningen, ger henne råa och klumpiga
former och ett väderbitet groft ansikte
utan den elegans i linjerna Breda
upptäckt hos henne.
Med klara ögon och leende mun se
de gustavianska herrarna ut ur sina tunna
gyllene ramar. De kunde ge anledning
till en särskild studie — här är icke tid
till annat än en blick i förbigående på
några af de allra mest typiska. Där
står Augustin Ehrensvärd med sitt
barnsligt runda och rosiga ansikte i stark
kolorit. Karl Gustaf Tessin ser på oss
med filosofens lugna, kloka ögon i ett
fint och själfullt ansikte. Fersen d. ä.
är dubbelgångare, i Lundbergs bekanta
pastell är han ung hofman, idel
mjukhet och spiritualitet, ett utsökt
pastell-hufvud, i det oljemålade porträttet —
öfversättning af Björk efter Lundberg
— göra vi bekantskap med den
högdragne aristokraten och med
partichefen, lika maktlysten som någonsin hans
båda motståndare, Lovisa Ulrika och
Gustaf III. Hans ansikte visar oss här
en man, full af kraft, af karaktär och
fasthet men också af lefnadslust, en man
som förstår att taga för sig af hvad
lifvet har att gifva, »icke hatare af det
vackra könet», som Ristell uttrycker sig,
och icke glömsk af sina egna intressen.
Ett intressant motstycke till denna
bild af kraft, själtkänsla och glupskhet
utgör G. M. Sprengtportens magra, bleka
ansikte med de tunna läpparna och den
kloka blicken ur de mörkblå ögonen.
Lidelse och ärelystnad tala ur detta, på
en gång en tänkares och en intrigörs
ansikte.
Och där är Reuterholm med sina
stora bruna ögon och sin fint leende
mun, en man som vill visa att han är
filosof och skönande men ock nedlåtande
välvillig människovän. Och där är den
okonstladt välvillige Schröderheim,
afgjordt cyniker, litet däst och mycket
borgerlig, och vi minnas Bellmans spändt
nervösa uttryck, då han söker en melodi
på lutan, och Linnés vänliga leende och
Swedenborgs tänkaredrag och den
grinande morianen med sina plymer i hatten
och sin kostym af maskeradvilde. Och
många flera.
Lille prins Gustaf Adolf rider på
trähäst i slottsrummen och hälsar sina
undersåter —- det är på den tiden, då
han »är allmänt erkänd att vara en bland
de mest lofvande ynglingar vid sin ålder».
Där han — något äldre — står vid
tronen i kunglig skrud, ser han ej värst
intelligent ut. Och hvilket träbeläte har
han ej blifvit, då han fullvuxen
promenerar med sin sköna gemål i Haga!
Vi äro nu inne på 1800-talet. Bredas
fyra talmän visa dekorativ bredd och
kraft, parad med den gångna rococons
mjukhet och behag. Föga underligt, att
de i den konstnärliga torka, som i
Sverige rådde under »järnåren» i seklets
början, väckte beundran. Hammarsköld
skref, då de utställdes 1818, att »de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
