Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - I helgdagsdräkt. Ur ett bref. Af Juhani Aho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i helgdagsdräkt.
Ur ett bref. Af JUHANI AHO.
Den — september 1901.
OCH så följde jag älfstranden åt
och kom till Nivala by, där den,
omgifven af ängar och bördiga
åkerfält, hvilka röjts upp ur det
oöfverskådliga kärret, låg grupperad pä båda sidor
om älfven — och steg in i närmaste gård.
Det var brådaste skördetid, och endast
värdinnan fanns hemma i gärden.
Husbonden var med allt sitt folk ute på åkern
ej långt därifrån. För att ännu samma
kväll hinna till de andra gårdarna ville
jag få underskrifterna så fort som möjligt
och bad därför värdinnan, sedan jag i
korthet upplyst henne om hvad saken
gällde, underrätta folket om min ankomst.
— Måste de komma allesamman? —
Drängarna och pigorna med? Skola
också kvinnorna skrifva sina namn?
— Denna sak gäller alla finska
medborgare, kvinnorna lika väl som männen.
— Visserligen — — -— naturligtvis
gäller den alla, sade hon med en röst
och ett uttryck i sitt ansikte, som ville
hon försäkra, att lion fullt uppfattat, hvad
det var fråga om.
Jag blef ensam kvar i stugan, dit
kvällsolens ljus föll in. Med den
egendomliga kraft, som intrycken få i lifvets
viktiga stunder, präglade sig föremålen i
rummet in i mitt minne — den svarta
ugnsmynningen, grytan i spiselvrån,
släd-medarna på sparrarna uppe i taket, hyl-
lan med stäfvor och fat, den väggfasta
sängen, den gamla moraklockan och
lodbössan, som hängde pä väggen bredvid
den. Det var så hemtrefligt och på
samma gång så ödsligt. Det var så
förtröstansfullt och dock så hopplöst.
Kanske gjorde urets enformiga och döfva
knäppande sitt till. Denna välmående
gård, en produkt af århundraden
gammal kultur, som utvecklats i skydd af
okränkta lagar — bit för bit, sten för
sten, stock för stock, dike efter dike, teg
efter teg hade den uppbyggts, odlats af
släkten från far till son, och här stod
den på egen grund, fullfärdig, trygg bland
alla andra, hvilkas tak lyste fram
bortom åkrar och ängar.
Där fanns ju ingen orsak till den
beklämning jag kände. Var det kanske
endast den nedgående, redan litet kyliga
höstsolen som verkade så? Eller låg
grunden till min stämning i det uppdrag,
som fört mig hit? Var det icke allt
förgäfves igen? Skulle allt detta blifva
till någon den ringaste nytta?
Jag kastade en blick genom fönstret
och såg en lång rad af män komma
trampande långs åkerrenen och efter dem
en hop kvinnor. Lugna och säkra
närmade de sig, gående som i takt, dessa
resliga och stadiga österbottningar. När
de passerade stuguknuten, dånade
marken ; så bullrade de i förstugan och. stego
sedan alla in med husbonden i spetsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
