Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - A. E. Nordenskiöld. In memoriam. Af Ernst Beckman. Med 19 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a. e. nordenskiöld.
71
A. E. NORDENSKIÖLD, CHR. LOVÉN OCH
HARALD WIESELGREN l86l.
kan tänka sig, icke var af odeladt
angenäm art. Förhållandet var, att flere
af de ungdomar, som deltagit i
Thölö-affaren, en gång spelat herr grefven
och generalguvernören det sprattet att
afslöja och i Finland omöjliggöra ett
af hans verktyg, en ung vilseförd
student, som låtit värfva sig till spion.
Harmen häröfver och att man därvid
blickat in i guvenörskansliets
»hemligaste hemligheter» glödde ännu under
askan i grefve v. Bergs sinne. Nu
fann han hämden ljuf och utgöt sin
vredes skålar bland annat öfver de
stackars till festen inbjudna sångarna,
hvilka voro kända som »estetiserande
ordentliga gossar, föga begifna på
politik». De straffades med förvisning från
universitetet. Nordenskiöld själf, som
nyss nämnts anställd både i statens
och högskolans tjänst, fick
»dubbelaf-sked utan några vidare formaliteter».
Motgången var ju rätt hård, men det
goda lynnet och den hoppfulla hågen
sveko icke. Den tvungna ledigheten
begagnades under någon tids frivillig
landsflykt till idkande af studier i
utlandet, särskildt vid universitetet i Berlin.
Denna frivilliga landsflykt var liksom
en vägstolpe, som pekade in mot nya
banor. Det dröjde nämligen icke mer
än ett par är, innan den förbyttes till
en visserligen icke formligt afkunnad
men dock så godt som nödtvungen
landsförvisning. Anledningen härtill var en
ny politisk forsyndelse, som den unge
Nordenskiöld lade till sitt förutvarande
skuldregister. Vid promotionshögtiden
1857, där han skulle mottaga lagern
både som magister och doktor, hade på
inbjudan af de unga promovendi
infunnit sig en deputation från högskolorna
i Uppsala och Lund. Öfverallt hade
deputationen mottagits med entusiasm,
framkallad — för att begagna Nordenskiölds
egna ord — »af månghundraåriga stora
och lysande gemensamma minnen och
af en tacksamhetsskuld för bildning,
frihet, nationel tillvaro, som aldrig får
glömmas». Vid afskedsfesten höll
Nordenskiöld, primus bland magistrarna, ett tal,
som rörde sig om Finlands minnen och
Finlands hopp. Talet var, enligt hans
eget omdöme, endast en utläggning af
en förståndig och resignerad uppfattning
af förhållandena, något sirad med
»rhe-toriska troper», hvilka som bekant äro
»för en talare, och framför allt festtalare,
lika oundgängliga som salt till mat».
Hans ord mottogos på ett håll med
stormande bifall, på ett annat med
»försiktigt ogillande». Troligen hade det hela
dock icke fått några farliga följder, om
icke en »högt aktad, varmhjärtad och
fosterländsk» akademisk lärare, professor
Cygnæus, »fallit på den befängda och
icke just om politiskt vett vittnande
tanken» att söka släta öfver det intryck
ungdomens förhållande under festerna
kunde göra på högre ort, genom att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
