Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - A. E. Nordenskiöld. In memoriam. Af Ernst Beckman. Med 19 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ernst beckman.
På detta hans lifs främsta
verksamhetsfält lät han hvarken motgångarna
nedslå sig eller framgångarna locka till
hvila på redan vunna lagrar. Och
därtill kom att han var en boren optimist.
Han lät hvar dag hafva sin omsorg.
leke så att förstå, som om han ansåg
det onödigt att planera med lärdom och
omtanke. Tvärtom. Men när detta skett,
såg han med hoppfullt öga mot
framtiden. »Du ska få se, att det reder sig
nog», var ett ord som han ej blott
gärna förde på läpparna utan som bodde i
hans hjärta. Han trodde i det längsta
på en lycklig utgång. Han var häruti
som i mycket annat — liksom många
andra stormän — ett äkta barn. Detta
uppehöll hans mod och hans glada lynne
under polarnattens vintermörker och
under många af lifvets pröfningar.
Stundom gäckades väl förhoppningarna, men
då hade han åtminstone icke slösat bort
sin kraft genom att i onödan taga ut
bekymren i förskott.
Denna sangviniska syn på tingen
gjorde för öfrigt stundom, att just han
fann utvägar, där andra misströstade.
En af deltagarna i Vegafärden har gifvit
mig en liflig skildring af ett sådant
tillfälle. Vega hindrades vid (det
tschut-schiska) Nordkap under flere dagar af
is. En båt sändes ut för att undersöka
farvattnet, men kom tillbaka med den
nedslående underrättelsen, att isbandet
obevekligt stängde vägen. Men
Nordenskiöld ville inte tro det. Han påstod,
att »nog finns det en ränna alltid, bara
man vet hvar den finns». Man skrattade
åt honom, men han höll i sig. Till slut
gick han — såsom äfven i korthet
om-förmäles i »Vegas färd» — upp på en
bergshöjd i närheten, där man hade en
vidsträckt utsikt öfver hafvet. Detta var
öfverallt betäckt af tätt packad drifis.
Men hur han spejade fann han till sist
närmast land en öppen vattenränna, en-
dast på ett par ställen afbruten af is.
Triumferande kom han tillbaka och gaf
följande dag order att lyfta ankar. Och
så ångade Vega vidare österut.
Men, invänder man, icke är det väl
något snilledrag att hitta på, att en
sådan rekognoscering bättre göres från en
höjd än från hafvets yta? Och för resten
var det ju bara att Nordenskiöld hade tur.
Mycket sant. Hvad är väl enklare
än Kolumbi ägg? Och att lyckan
behöfves för att lyckas, är en platthet, som
väl ingen vill bestrida. Det finns ju
personer, som i dessa dagar till och med
påstått, att hela Vegas färd intet annat
var än, som det smakliga uttrycket lyder,
»bondtur».
Men hur är det Goethe säger:
Wie sich Verdienst und Gliick verketten
Das sehn die Thorén niemals ein.
Ar det icke så, att den vetenskap,
som uträttar något stort, går hand i
hand icke blott med lärdomen utan ock
med både lyckan och intuitionen, en
frände till skaldens siareblick? Hvilkendera
som i det afgörande ögonblicket tar
försteget, kan ju egentligen vara likgiltigt.
De äro länkar i samma kedja. Var det
icke sangvinikerns intuition som var
vetenskapsmannens ledstjärna, då han, trots
de misslyckade försök, som gjorts under
århundraden, alltjämt var lika förvissad,
att man skulle kunna genom isarna
kringsegla Asiens nordkust? Och då han,
tvärtemot hvad de lärde förut antagit,
påstod, att nordostpassagens segelbara
väg vore att söka tätt utmed stranden,
där de sibiriska flodernas uppvärmda
vattenmassor utgötos i Ishafvet? Var det
icke sannolikt samma slagruta som först
lockade honom att med vetenskapens
trollstaf slå vatten ur klippan? Det
har ju till och med uppgifvits — med
hvad rätt kan jag ej bedöma —, att
själfva hans teori om vattnets förekomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
