Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gatloppet. En scen af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gatloppet.
En scen af KLARA JOHANSON.
NU är helt visst allt i ordning
därinne. Delinkventen kan komma,
var så god! Leden äro inte
räta, de gå i sicksack — man är inte
pedantisk —, men vapnen äro till hands
och väl synade. Arsenalen är
tillräckligt stor och varierande för att det skall
kunna bli en minnesrik vandring för den
utsedda. De grofknöliga påkarna
kramas icke ännu af seniga händer, inga
uddhvassa nålar sticka fram mellan smala
och rörliga fingrar, och stiletten, doppad
i etter, som till slut skall sända ett
glimmande sidohugg genom dunklet i den
skummaste vrån, lurar i skidan. Man
sparar sig, man öder ingen kraft med
att slå i luften, man hvilar trygg i
medvetandet att vara väntad.
Handtaget på sidodörren knäpper till.
Alla vända pilsnabba kommandoblickar
mot hvarandra, blickar som fråga och
mana: »Ar ni klara? Börja då!» Men
dörren, som öppnat sig till en
hands-bred springa, glider ljudlöst tillbaka.
Någon håller i handtaget, för att låset
icke skall smälla i. Man vrider en smula
otåligt på sig och sätter sig bättre till
rätta, men det är som om en fläkt af
den myckna ängslan, hvilken måste
gömma sig därute, hade smugit in genom
denna dörr, som inte vill gå upp.
Ett par sekunder, och det var gjordt.
Hon hade öfverskridit tröskeln och stod
tveksam, trefvande med handen som efter
en stolsrygg att stödja sig mot. Hon
fäste icke ögonen på någon särskild utan
såg tankspridt rätt framför sig.
Delinkventen hade säkert icke den riktiga
uppfattningen af stundens vikt. Man
skulle nästan kunna tro, att det var något
annat, något främmande som uppfyllde
henne.
Den magra frun med spetsmössan
sköt upp glasögonen öfver sin rynkiga
panna och böjde sig fram öfver
divanbordet i hörnet. Hennes gråa ögon
borrade sig i delinkventen, och hennes
tunna röst gjorde det första utfallet:
— Så vänligt af dig att komma in
och säga adjö åt oss alla! Vi hade
knappast räknat på det . . . Du har ju
inte varit här i huset mer än fyra år
och — låt mig se •— två månader, och
då behöfdes det väl inte så mycket
ceremonier. Tänkte vi.
Början var otvifvelaktigt lyckad. Man
hade fått tonen skickligt angifven. Det
applåderades i tysthet. Öronen spände
sig för att uppfånga svaret, ifall något
sådant skulle komma.
Delinkventen hade ryggat ett par steg
åt sidan och lagt armen öfver
kakelugnsfrisen.
— Jag hade ju sagt, att jag skulle
komma in efter middagen — började
hon med dämpad stämma och med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
