Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gatloppet. En scen af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gatloppet.
IOI
gelmässiga knyckar på hufvudet —,
hvilken människa har varit dig mera
främmande under älla dessa år?
Det välriktade käpprappet föll
krossande pä hennes skuldror. Händerna
knöto sig skälfvande och iskalla, knäna
veko sig under henne. Hon sjönk ned
på en stol och lutade sig framåt med
knogarna tryckta mot ögonen.
Men den vrede brodern gick stilla
ur striden och tog sin reträtt till en
obelyst vrå.
Tystnaden lade sig tungt öfver de
församlade. Spetsmössan satt stelt
upprätt med den osagda repliken kväfd mellan
de hopsnörda läpparna, och prästen i
gungstolen strödde tankfullt snus på
divanbordsduken.
Plötsligt stack en sylfin, ljus röst
genom rummet:
— Du bör väl känna dig riktigt
lycklig nu, Ester?
Delinkventen sänkte händerna och
vände sig långsamt ät det håll, hvarifrån
stygnet kom. Svägerskan tronade hög
och rak på en puff i hörnet längst bort.
Hon hade lagt armarna i kors för att
markera det sällsynta faktum, att hon
för ögonblicket icke var upptagen af
något husmoderligt arbete.
—" ja> är mycket lycklig —
bekräftade Ester slutligen, i det att ett
uttryck af leda drog öfver hennes ansikte
och gaf det en prägel af högdragen
skärpa. Bara för en sekund. Så
plånades det ut, och hon fick åter den halft
skamsna, halft beslutsamma min hon visat
vid början af exekutionen.
— jag bara frågar, för jag tycker
inte precis, att det märks på dig —
skar sylen i. — För resten får jag
uppriktigt säga, att jag beundrar dig. Herre
Gud, att någonting så ljuft och änglalikt
kan förekomma i våra dagar! Att ha
en man, som ett tu tre löper åstad under
mycket misstänkta omständigheter -— jaja,
vi vet ju ingenting bestämdt, men ändå
— och som inte låtsar om, att man finns
till, och så, när han ändtligen behagar
sträcka ut ett finger . . . Nej, söta du,
litet människovärdighet får väl också
fruntimmer bestå sig med.
Anförandet slöts med ett kort,
hvi-nande skratt. Föremålet satt skenbart
så oberörd, som om talet icke hade nått
fram till hennes hörselorgan. Hon
begagnade pausen till att förstulet se på
sitt ur och fann med tillfredsställelse, att
tiden icke tillät många ytterligare
hud-flängningar.
En reslig herre, som tyst och mulen
stått med händerna på ryggen mot en
vägg, dit lampskenet icke mäktade sprida
mer än skymning, närmade sig henne
långsamt och sade lågt men distinkt:
— Jag måste i viss mån instämma
med den sista ärade talarinnan. Er
uppoffring har verkligen ett tycke af — af
hysteri, fast jag fattar ju sä väl den
vackra bevekelsegrunden. Nobel och
högsinnad som ni är intill öfverdrift,
anser ni er förpliktad att hålla det löfte
ni en gång högtidligt afgaf, och ni
känner en extatisk njutning af att tömma
marternas kalk till sista droppen. Ingen
här förstår er mer än jag, och jag tycker
mig se dödsmärket på er panna . . .
Hans ord lät för de andra som ett
otydligt, monotont mummel, men hon,
som uppfattat dem, såg förfärad upp i
hans allvarsamma och högtidliga anlete.
Hon letade efter det minsta lilla tecken
till ironi. Men det anträffades inte. Han
menade hvad han sade, och han trodde
på det. Hon undertryckte hastigt den
uppstigande tanken, att han egentligen
var den löjligaste i samlingen. Det var
för sorgligt att göra narr af. Han var
den ende, som hade någon betingelse
att förstå, och han förstod — på det
sättet! Det skulle vara synd att
korrigera honom — hvem rår för att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
