- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
104

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lyriska kåserier. Af Olov Lundgren - Sfinxens begrafning - Fördärfvets skönhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

104

olov lundgren.

velierar. Gud vete, hvadan massorna
komma. Karavaner försvinna vid
sa-muns dödshvin. Vandrarens spår sluta,
och ensamheten darrar och skälfver vid
rofdjurens lystna skri.

Där höjer sfinxen sin förstenade
världsgåta öfver sandoceanen. Ännu har ingen
visdom tolkat hela dess innebörd och
kommit kolossen att störta tillhopa.
De gigantiska vilddjursformerna och det
sköna kvinnoanletet betraktas ännu ibland
af vandrarens grubblande ögon.

Men ve öfver barbariet! Sfinxen, det
eviga monumentala petrifikatet af allt
mänskligt hvarför, allt visdomens huru,
de tigande gåtornas stolte demon, har
blifvit målskjutningstafla ät mamelucker,
och deras kulor ha krossat och härjat
de sköna dragen.

Detta är barbarernas sätt att lösa de
stora gåtorna. De rifva ned, krossa och
spränga i spillror problemens yttre
världsaspekt och inbilla sig, att de därigenom
göra gudi och världen en stor tjänst.
Ve öfver barbarerna!

Och förbannelse öfver sanden, som
stiger, nivellerar, öfversvämmar! Tum
efter tum af de uråldriga tidernas
gåtfulla jättestod försvinner i stigande, gula
drifvor, och en gång skola sandstormens
böljor slå tillsammans öfver det sköna,
härjade anletet.

Millioner och många millioner små
besegra det stora. De lösa ingalunda
gåtan, de bräcka ej heller sönder henne.
Men de gömma den, de begrafva den
i smyg under en entonig griftsång, som
kommer henne att glömmas af alla.

En gång hvirfla sandstormarna öfver
sfinxens gigantiska världsgåta. Den är
då till endast som sägen och legend, och

allt annat, äfven d>m det vill vara något
vida mer och bättre, är endast mattgul,
flack ökensand.

Jag vill ännu skåda in i de bistra
granitögonen, begrafvas och dö.

FÖRDÄRF V! ETS SKÖNHET.

»Palatsen äro grannast då de brinna».
Denna sats klingat i ali sin dysterhet af
lättsinne, men torde dock vara
fruktansvärdt sann.

Men därför bör icke hvarenda liten
fastighetsägare hufvudlöst rusa i väg och
tutta på sin lilla fäderneärfda kåk.
Rykande jordkulor äro sannerligen ingen
skön syn, vare sig för gudar eller
människor.

Palatsen äro grannast dä de brinna.
Men därför bör icke den, som äger en
sådan arkitektonisk klenod, sticka
densamma i brand, t}’ den lugna, klassiska
glädjen i en lifslång anblick af dess
sköna stil torde hålla honom mer än
skadeslös för den intensiva, abrupta
njutningen af dess vilda skönhetsglans, dä
det lägges i aska.

Då palatsen brinna, slå de ut i sitt
våldsammaste flor; de äro som
blommande marmorliljor med alla himlens
och afgrundens färger och skuggor
skälfvande öfver sin kdk.

Då palatsen brinna, tinar, smälter och
sjuder »arkitekturens frusna musik till
en fruktansvärdt skön symfoni, som
dallrar af alla grandiosa lidelser mellan
himmel och helvete.

Palatsen äro grannast, dä de brinna.
Upp i lågor, ner i aska! Sådan är
fördärfvas skönhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free