Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Teatersäsongen. Af Tor Hedberg. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 12
tor hedberg.
Fot. Dahllöf, Stockholm.
NILS PERSONNE.
bränneligt ungdomliga. Jag älskar visst
icke personligen Cyrano, men det hindrar
mig icke att förstå den tjuskraft som han
utöfvar med sin glänsande svada, sin
bravur och sin sentimentalitet. Och ett stycke
skald är det dock alltid i honom, som på
sina ställen adlar fäsören.
Fredrikson gjorde med »Ära» sitt
återinträde på Dramatiska Teaterns scen.
Återföreningen syntes för dem båda mycket
fördelaktig: i den sen gammalt förtrogna
omgifningen framträdde Fredriksons konst
i ali sin forna elegans och säkerhet, och
Dramatiska Teatern kunde motse en rad
af fulla hus. Sedan kom »Låt oss skiljas».
Det verkade nästan symboliskt. Då
Fredriksson gick, såg man hos honom endast
den äkta mannens svagheter och olater, då
han återkom hade han den lycklige
älskarens låter och förtjänster. Hans
framställning af den spirituele och skeptiske äkta
mannen i Sardous mästerverk var
mönster-värd i. sin reserverade elegans, sin med
öfverlägsen säkerhet och friskhet
behandlade dialog. Det var ett sista återsken
från den franska komediens glansdagar på
Dramatiska Teatern. Fröken Borgström var
i de båda sista akterna en förträfflig
Cy-prienne; i den första synes hon mig något
misshandla den lilla fransyskan, som dock
aldrig får förlora sitt behag, som alltid
skall vara täck, äfven när hon är en smula
stryktäck. Som nummer tre på det
Fredrik-sonska gästspelsprogrammet kom »Sällskap
där man har tråkigt».
De nya programmen å denna scen hafva
utgjorts af Pineros fransk-engelskt
konven-tionela lustspel »Lörd Quex», som bars af
en fyndigt och skickligt hopkommen tredje
akt, spelad med verve och rutin af hr
Personne och fröken Borgström, af Adolf Pauls
bondedrama från finska klubbkriget »En
ödemarkssaga» jämte en Molière-pastiche
»Fortunati hatt» af Théophile Gautier, af
Per Hallströms renässansdrama »Bianca
Capello» och ett gammalt spanskt lustspel:
»Omöjligast af allt», upptaget för att fira
teaterns intendents, Nils Personnes,
tjugu-fem-års jubileum som skådespelare.
Af dessa program var det endast Per
Hallströms drama som ägde något större
litterärt värde. Tyvärr försvagas den
sceniska verkan af en dialog, som alltför
mycket saknar dramatisk uttrycksfullhet och
koncentration, och i hvars långa perioder
och sega ordflöde Dramatiska Teaterns
artister fastnade och flaxade som fåglar i
lim. Fru Lindberg, som spelade
hufvud-rollen. en uppgift för en stor
skådespelerska, saknade förutsättningarna för att
gifva de båda första akternas i drömmar
och dunkel lefvande, till kvinnlighet ännu
icke vaknade flicka. Med den tredje
aktens lidelsefulla scener växte hon, men
förmådde sedan icke bära upp den allt för
utdragna dödsscenen. I dessa senare akter
hade fröken Åhlander som amman skapat
en dråplig figur, och äfven hr Skånberg
som hertigen var ovanligt till sin fördel,
hvilket däremot icke kan sägas om hr
Palme som de båda första akternas
älskare.
Adolf Pauls »Ödemarkssaga» var ett
anspråksfullt men ganska tomt och i
synnerhet mycket stillöst stycke, och de båda
verspjeserna »Fortunati hatt» och
»Omöjligast af allt» tycktes egentligen vara
upptagna på spellistan för att visa, att våra
dramatiska artister icke längre eller ännu
icke kunna tala vers, och det visste man
förut. Med det senaste firade hr Personne
sitt tjugufem-års jubileum som skådespelare
i en listig och förslagen tjänares skepnad,
en af de första i intrigkomediens långa
räcka af genialiska betjänter. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
