Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
k. j.
ström. Det är en alldeles ypperlig samling
»typiska skildringar», för att använda förf:s
egen beteckning, som rymmes i denna 400
sidor starka volym. I sin rikedom på
karaktäristiska tidsgenrebilder, storlinjiga
öfversikter och träffande paralleler är den
i högsta grad ägnad att sätta smak på
historien och väcka håg för dess studium,
hvilket väl äfven varit ett hufvudsyfte med
dessa i pedagogiskt syfte hållna
föreläsningar. Riksdagsuppträden
rådssammankomster, diplomatförvecklingar, förhållandet till
utrikes makter och till de främmande
provinserna, undervisningens utveckling, hemlif
och byggnader — allt detta och mycket
mera kommer här under behandling på ett
sällspordt liffullt och åskådligt sätt, utan
att den vederhäftiga sakrikheten någonsin
länder framställningens populära lätthet till
men. Ingen lekman borde försumma att
åtminstone för sitt nöje genomgå denna
kurs i fäderneslandets historia under tvänne
märkliga och händelserika sekler — nyttan
kan han då icke undgå, fast den kommer
honom till del på en så angenäm väg, som
Odhner aldrig låtit honom ana.
Man borde kanske beklaga, att dessa
arbeten äro de sista Ellen Fries har kunnat
skänka oss; men hur kan man missunna
henne lyckan att efter en idog arbetsdag
ha sluppit undan aftonens skuggor och
trötthet?
K. J.
Nils Erdmann: Ur rococons lif. Typer och seder.
Stockholm. Wahlström & Widstrand
Otto Sylwan : Från stångpiskans dagar.
Kulturhistoriska studier. Stockholm. Wahlström &
Widstrand.
Dessa bägge arbeten, som med kort
mellanrum utkommo i höstas, komplettera
hvarandra på ett förträffligt sätt såsom
belysande olika sidor af lefvernet i Sverige
under sjuttonhundratalets senare hälft. Den
ene författaren ägnar sin uppmärksamhet
nästan uteslutande åt »grefvar och baroner»,
populärt uttryckt, under det den andre
sysslar med akademici, tidningsskrifvare,
borgarfolk och ännu enklare samhällsklasser.
Bådas skildringar förbinda sig så otvunget
med hvarandra till en enhetlig tidsbild med
samma ton öfver hela taflan, att det icke
kunde fallit sig bättre, om auktorerna gjort:
upp en gemensam plan.
När det talas eller skrifves om
rococo-skedet, flöda oundvikligt epitet som
»läcker», »sirlig», »graciös» och därmed
likvärdiga, och man tycker sig i detta
tidehvarf finna koncentrerad essensen af allt
det charmerande, som dessa formler
innebära. Redan som barn skapade man sig
genom bildverk och romantiserade
skildringar fantastiska idéer om ett solbegjutet
sagorike med förtrollade slott och idylliska
parker, där kavaljerer i stångpiska och
klädsamma hoflakejsdräkter ständigt bugade
sig med handen på hjärtat för leende fagra
och dekolleterade damer med förunderliga
puderfri syrer, — idel nobless och
höfvisk-het alltsammans. Denna
barnkammarföre-ställning skiljer sig på det hela icke mycket
från den allmänt brukliga uppfattningen,
som med ett säreget välvilligt bortseende
från historiska fakta och tillgängliga
dokument vidhåller den genom kontrasteffekten
anslående ljusbilden af en den skönhetsyra
gratielekens och det lätta fjärilsfladdrets
tid, så nära vår egen och så grundolika.
Men detta beundrade hänsofna släkte
var behäftadt med skrifklåda — liksom vi
— och har lämnat oss i arf digra luntor,
där de med en oförbehållsamhet, som
numera anträffas endast hos poeter, skvallrat
om sig själfva och dymedels skänkt oss
material till de svartmålningar, som det
innerst bär oss så mycket emot att utföra.
En dylik stofifsamling är det som bildar
underlaget för Nils Erdmanns bok.
Förf. uppträder ingalunda som moralist,
men likväl blir verkan af hans teckning
ungefär densamma som de tendentiöst
satiriska sedepredikanternas från 1 700-talets
Frankrike. Han låter draga förbi oss en
serie snabbt växlande scener och smådrag,
icke sedda med hans egna ögon eller
utredda med hans kommentarier utan
betraktade från en för själfva tiden typisk
synvinkel. Det är den ordentligt
dagboksskrivande Claes Julius Ekeblad junior,
riksrådssonen och hofmännen, som utgör hans
medium och i sagda egenskap visar sig för
eftervärlden så användbar, som väl aldrig
denna obetydliga personnage kunnat drömma
om. Ty någon storslagen figur är han icke
och lika litet sympatisk, sådan vi lära
känna honom efter hans egna ord. Men just
emedan han är en hvardagsmänniska —
eller en salongsmänniska, hvilket är
liktydigt — utgör hans syn på förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
