Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - De senaste årens fynd i Pompeji. Af Johan Bergman. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30
johan bergman.
blott en begrafd, utan äfven en efter
begrafningen plundrad stad, där man till
sist tyckte sig intet vidare ha att finna.
Men för oss har äfven det, som
ratades af antikens pompejaner, vare sig
det är stort eller smått, det största värde
genom det ljus, som därigenom kastas
öfver den forntida romarkulturen.
Vi veta, hurusom man först år 1748
återfann Pompeji och huru allt sedan
dess tid efter annan utgräfningar där ägt
rum. Tre glansperioder kunna urskiljas i
de pompejanska gräfningarnas historia:
1806—1813, 1861—1872 och 1890-talet.
Under 1700-talet arbetades ytterst
oförståndigt: det var en plundrare- och
skatt-gräfvaretaktik utan tanke på annat än
den största möjliga fångst af flyttbara
kuriositeter. Först den napoleonska æran
gaf en viss vetenskaplighet åt
undersökningen. På Murats tid lades forum och
de förnämsta offentliga byggnaderna i
dagen. Denna korta period af
pietetsfullt och energiskt utgräfningsarbete
följdes af restaurationstidehvarfvets
återkommande indolens och allmänna slöhet. Men
sedan år 1861 den lika lärde som
entusiastiske arkeologen Giuseppe Fiorelli fått
ledningen, blef det åter fart och system
i verksamheten. Fiorelli, som afled 1896
men långt dessförinnan lämnat sin
ledareplats vid utgräfningarna, följdes för en
kortare tid af arkitekten Ruggiero, som
i sin ordning efterträddes af den
nuvarande intendenten, professor A. Sogliano,
hvilken med största framgång följer i
Fiorellis fotspår.
Fiorellis lyckligaste fyndperiod var
1860-talet. Då frilades under hans
ledning nära en fjärdedel af den antika
staden, och en mängd viktiga föremål
kommo i dagen.
Under den nuvarande ledningen har
man mer än förut lagt an på att skydda
det redan utgräfda från det förfall,
hvarmed regn och solsken hota. Man byg-
ger provisoriska tak för att skydda
målningarna mot solens färgblekning, man
underkastar fallfärdiga murar en lätt men
ändamålsenlig restauration o. s. v. Men
icke blott till försvar arbetar man; man
gör äfven nva eröfringar. 1890-talet har
i detta afseende förvånat världen med
oanade konstskatter, som framträdt ur
hittills oafröjda delar af jordtäcket.
Mest uppseendeväckande af det, som
under senaste årtiondet kommit i dagen,
är det s. k. Vrttierhuset (1894—^95)
samt den märkvärdiga, på skatter så rika
villan i Boscoreale (1895 och "900)»
vis-serligen belägen några kilometer utanför
Pompeji, men naturligt sammanhörande
med fynden i själfva staden, och nu allra
senast det rikt ornerade »Frontos hus»
och dess närmaste grannar (1901).
Under år 1894 var man sysselsatt
med gräfningar i sjätte regionen och
påträffade där, jämte en del mindre hus,
en stor byggnadskomplex, som med sina
röda, nakna, fönsterlösa murar gränsade
till tre gator och upptog ett godt stycke
af ett helt kvarter. Det yttre erbjöd
ingen annan märkvärdighet än omfånget:
man vet ju, att de gamles arkitektur, så
snart det icke gällde offentliga
byggnader, så godt som uteslutande var anlagd
pä det inres och icke på det yttres
utsmyckning. Storleken af den nu
ifrågavarande byggnaden lät ana en viss
rikedom och magnificens hos dess ägare.
Undersökningen af dess inre bekräftade
till fullo denna aning: Vettiernas hus
— så kalladt på grund af ett sigillfynd
med namnen A. Vettius Restitutus och
A. Vettius Conviva — är helt enkelt vid
sidan af »Casa del fauno» det
magnifikaste privathus, som hittills blifvit
ut-gräfdt i Pompeji.
Som vi veta, är skemat för ett
pompejanskt boningshus i regeln följande.
Huset är rektangulärt med en kortsida —
gafvelsidan, om man så vill — åt gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
