Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Lyriska kåserier. Af Olov Lundgren - Gengångare - Helvetets barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyriska kåserier.
153
GENGÅNGARE.
Idealen äro för längesedan ihjälslagna
af småförnuftet. Entusiasmen har sörjt
sig till lungsot öfver sina sköna
ättlingars öde och ligger i själatåget.
Och en oro susar genom grifterna.
De dräpta idealen vakna till lif, ett matt
skenlif, och söka inför nutidsmänniskans
syn och samvete framträda i drömmande
hämnande spökscener.
Men ingen undergörare lägger in lifvets
eld under de matta ögonens slöjor. Ingen
profet väcker blodets röda strömmar
under vaxgul hud. Idealen äro döda, för
längesedan dräpta: ingen af oss förmår
blåsa lif i deras döda ben. Deras lif är
blott ett spökeri.
Vid deras mantlar låder klipphålornas
lukt, rösterna ljuda som ett tomt eko
mellan murarna af ett öfvergifvet tempel,
deras anleten och gestalter äro som ett
töcken, genomskinliga och bleka.
De gamla se dem knappt med sina
skumma ögon och igenkänna ej i dem
sin ungdoms stolta, sköna gudar.
Deras löjligt degenererade drag och
stora gester passa ej på vår trånga,
belamrade scen, deras höga koturner
snafva för skuggan af ett strå.
De unga se allt med skarp blick och
le. De hånle och peka finger åt
gengångarna, och när dessa åkallande höja
sina blickar mot kulissernas stjärnlösa
blå, bli de utskrattade, uthvisslade.
Då göra de sin gamla stortragiska
gest, axla sina svepningar med sorgens
glans i ögat och återvända till grifterna.
Må de hvila i fred!
HELVETETS BARN.
Alla mina goda förslag, alla mina
sköna planer och idéer, afsikter och
föresatser gå åt helvete och ständigt och
stadigt åt helvete.
Som vägen dit är bred och bekväm
och glidande jämn af tusende goda
föresatsers stenläggning, går färden fort och
lätt för de små passagerarna. Där jag
själf rider i traf, flyga de fram i galopp,
och de ha således godt försprång.
Det hopp, som ger min själ tröstande
stämning, då hon emellanåt saknar de
bortstormande orosbarnen, är, att de i
fördärfvets boning skola varda till någon
välsignelse och hugnad.
De skola kanske drypa en droppe
honung i pinornas bittra dryck, skänka
en förskönande glans åt ängslande för
intelse, knyta en modig hand, slunga ett
kraftigt segrande ord mot järnhårdt
sataniskt förtryck.
Välan, mina höga föresatser, välan
mina sköna planer och idéer, jag
kommer efter, och vi ses åter. Vi träffas
på ort och ställe, det är endast en
tidsfråga med evighetssvar.
Hafven I då inhämtat Satans
djupheter och ali helvetets stridskonst, så
vilja vi se, om jag ej skall kunna
väpna eder till segerrik kamp mot
mörksens här.
Och vi skola spränga helvetets
portar och jämna hybblet med marken,
befria oss själfva och många tusen och
vandra ut i solen till ett nytt lif i en
ny tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
